Ny kategori: Måendet
Jag har valt att göra en egen kategori för mitt dåliga mående och det rörande Depression/ångest, Social Fobi och GAD (Generalliserat ångestsyndrom)
Efterdyningarn av Lergigan
...
Orkar inte med mig själv, åker bort ett tag....
B-)
Hej i natten! Har precis läst några kapitel i kbt-självhjälps boken "Att ta sig upp när man är nere" som jag har fått via depressions gruppen. Ska strax försöka sova, måste upp tidigt o ringa bl.a till vårdcentralen. Så jag säger god natt nu!
...
Och där brast det rejält ...
Fasaden flög åt helvetet och jordens alla plågor forsade ner för mina kinder.
Fan vad utmattad jag är nu.
Onsdags anda
Hemkommen (eller jag är hos N) från ännu ett möte med "depression-gruppen", skönt och jobbigt på samma gång.
Jag känner mig så djävulskt ensam varje dag, men när jag kommer dit så känns det bättre.
Jag har nu förstått att även om man vet om att det finns fler än en själv så mår dåligt, så är det så mycket annorlunda och bättre att verkligen få höra det från personer i sig, direkt lixom och möta en del utav dem..
Funderar på om jag ska försöka ta mig att städa här hos N och "jul-fixa", har redan börjat där hemma i min lägenhet för jag kunde inte vänta längre ;)
Fast julgardiner, julstjärnor och adventsstakar har jag väntat lite med..
Ikväll är det party-light visning julspecial hemma hos mamma och det ser jag fram emot, ska unna mig några ljus med julinspirerande doft hade jag tänkt.
Massa myys och Syrrans goda fika <3
Undra när snön har tänkt att komma föresten?
Hmm.. svår fråga, för ute är det bara grått och regningt och plusgrader fortf.
Fast det kan ju iof ändra sig snabbt.
Jag tänker gissa.
Nån gång mellan den 10-20 December tror jag att den kommer droppa ner.
När tror ni den kommer?
Tröga signaler, fucked up hormones och gråt attack.
Tårarna rinner ner för mina kinder, jag har inte gråtit på vet inte hur länge.
Har inte kunnat.
Men nu kommer det tydligen ikapp.
Det gör så ont, värker i hela mig samtidigt som det är så jävla skönt att få ut det...
Måendet blev sämre igen för nåqgra timmar sen..
Det värker i min jävla konstiga värk o känner mig förrvirrad o desorgenterad (stava?) det måste verkligen vara något som fattas i mig!
Kan inte förklara, det bara känns, instinkttivt.
Känns som det är ''stop'' nånstans i huvudet/hjärnan.
Men inte kunna göra något åt d för man måste ju veta exakt vad d är.
Jag önskar att jag kunde få göra ett sånt där hypotyreos typ 2 prov (fel på sköldkörteln som endast visar sig på cell nivå) men d verkar ju vara omöjligt att hitta nån inom vården som lyssnar på mig o kan göra detta prov.
Och att betala 2000:- för att göra det utanför vården är totalt omöjlig för mig då jag knappt klarar mig på de pengarna jag har...
Fan!
Men orkar inte älta nå mer nu, behövde mest bara skriva av mig.
Behöver en kram o massa närhet just nu, saknar min N <3
Blir till att krama katterna genom natten.
Fuck u parranoia!
Sitter just nu i bilen inne i falun o väntar på pappa som skulle betala nån räkning el liknande. Ångesten kom krypande när vi åkte hit o slog till helt plötsligt. Känns som att jag skulle kunna få en panikattack när som helst. Försöker tänka på andningen o fokusera på något annat, men var gör man när hela skallen snurrar! O inte blir d bättre av att bilen står parkerad i ett klastrofobiskt p-hus heller... Phu, men nu kom pappa tebax så nu åker vi väl vidare. Det är bara att hålla ut.
Kylslagen fukt
Mobilblogg här igen. Jag har precis hämtat upp tvätten från tvättstugan. Efter att det har vart milt ute i ett par dagar så kände jag nu att det börjat bli lite kylskaget, typ snö i luften. Men den får vi hoppas på att den är långt borta änn. Igår började jag i ''depressions grupp'' var jätte nervös. Det var enormt skönt efteråt och både jobbigt men effektivt. Skönt att andra som vet hur det känns. Vi fick också med oss en självhjälpsbok som var väldigt intressant o bra. Vi ska träffas i gruppen 10 gånger. Tror o hoppas detta blir bra :-)... Nu ska jag gå och vika tvätt. Bye!
Svar på kommentar
Till N.T:
Den här bloggen har jag för att skriva om mitt mående och min vardag, det är det den främst handlar om och det kommer den fortsätta att göra.
Det finns dessutom jättemånga inlägg i denna blogg som handlar om annat om du går igenom dom.
Och om du tycker att det är deprimerande att läsa om hur jag mår, så tycker iaf jag att du kanske inte borde fortsätta läsa isåfall..
Men visst jag kan hålla med om att det kanske blir lite mycket "prat" om mitt dåliga mående ibland, men det är mest för att jag tycker att det är skönt att skriva av mig om det och jag skriver det på bloggen för att nå ut till andra som kanske mår lika och är i samma situation och känner igen sig.
För det kan faktist vara skönt att veta att man inte är ensam om saker och ting.
MVH//Mia
Sunny day med funderingar
Sitter här hemma hos pappa i mjukiskläder med en kopp te och två smörgåsar.
Gnager av dem så att bara kanterna blir kvar på bröden, det är en Mia grej ;)
Ute lyser solen i takt med ännu en vacker höstdag.
Jag ska snart gå ut och hjälpa pappa fälla ett träd på gården, sen ska jag ta mig en frisk skogspromenad hade jag tänkt.
I huvudet snurrar allt som en karusell och jag har mina vanliga konstiga symptom i kroppen som kommer och går, det gör mig orolig och frustrerad.
Jag försöker att inte tänka för mycket på det som framkallar för mycket oro och ångest.
Men det är svårt.
Läste föresten en artikel i en tidning av en slump förra veckan, det handlade om Josefine Sundström där hon berättade om att hon lider av ständiga oroskänslor och panik av att någonting ska/kan hända.
Att hon tänker på döden varje dag och oroar sig för det mesta.
Hur som helst så kände jag igen mig så otroligt mycket i detta.
Detta kallas för GAD (generalized anxiety disorder).
Det innebär bl.a följande:
- Att man är mer eller mindre konstant ängslig
- osäker
- okoncentrerad
- rastlös
- pessimistisk
- spänd
- stresskänslig
- lättretlig.
Generaliserat ångestsyndrom börjar oftast under barndomen eller tonåren.
Sjukdomen är vanligare hos kvinnor än hos män.
Personer med generaliserat ångestsyndrom vet att deras omgivning många gånger tycker att de oroar sig i onödan och tar ut olyckor i förskott.
De har också en ökad risk att drabbas av ytterligare ångestsjukdom,missbruk eller depression.
Jag tror att förutom min sociala fobi/panikångest och depression är detta någonting som hänger ihop med mig.
Och just det med att det börjar i barndomen, för jag var otroligt ängslig och orolig som barn, inbillade mig saker och blev ofta kallad för hypokondriker m.m
Det känns så skönt att äntligen kanske ha hittat ett svar på varför jag kände mig som jag gjorde då (och nu)
Jag har även läst att ångestsjukdommar följer varandra och jag tror mycket väl att det kan vara så, att med det ena så följer det andra om man dras med det för länge.
Jag ska på möte nästa vecka och prata om att få börja i en "depressions grupp" med inriktning på kbt.
Så vi får se hur det går, men jag tror och hoppas att det kanske kan hjälpa mig, har ju länge velat provat kbt och det ska ju vara den "bästa" hjälpen mot ångestsjukdommar.
Nä hörrni, nu lär jag sticka ut i solen innan den försvinner.
See ya!
Svajjig
Fy, jag har känslan av oro i kroppen och känner mig jättekonstig.
Haft så i några dagar men det blev värre igår och idag =S
Jag gilar det INTE, brukar ha denna känslan ibland innan vissa saker händer, dåliga saker...
Jag hoppas bara att det är psyket som spökar lite och att det släpper för jag gillar som sagt det inte.
Vill inte ha mer elände nu, vill ju få må bra.
Klagosång
Fi fan vad jag mår kasst idag, både psykist och fysiskt.
Anar att jag är på väg och bli sjuk eller någonting =/
Skulle bara vilja ligga under en filt hela dagen, sova eller bara slö kolla på tv.
Men måste ta mig hem från N till Hälsinggården hem till mina katter, sen får vi se om jag bara går och lägger mig fast jag har tvätt tid idag också kom jag på.
Det regnar och är grått ute, höstkänslorna tränger sig på, Bläää!
Nä, bäst jag slutar detta inlägg nu innan det blir för mycket av min klago sång.
Hoppas att ni har en bättre dag än mig.
Im Screaming Inside And I Take It Out In Pain
En till j*vla skiitdag!
Jag känner mig hur känslig och sårbar som helst *jävla pms*
Vädret utanför fönstret matchar mig exakt.
Sitter här hos N och väntar på att få kraft att ta mig ner på stan för att ta bussen hem då jag måste packa innan pappa kommer och hämtar mig vid två.
Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika och gråta som ett litet barn för att sedan gå och kräkas upp alla känslor i toaletten =S
Jag ska fråga papi om han kan köpa en påse godis till mig med massa choklad och lakrits som jag verkligen behöver idag som lite plåster på såren.
Jag vill bli ompysslad och bara få ligga under ett täckte, gråta och se på film typ.
Jag är som en blandning av en sprängdfylld bomb, en bergodalbana och en ledsen clown.
Jaja, hoppas att ni har en bättre dag än mig iaf.
Dreaming away in early spring
Mardrömmar
Precis vaknat med ångest efter en mardröm....
=S
Ska ta lite lugnande örtte nu.
Just Nu
Trött Chey!
Har inte sovit någonting inatt.
Mår konstigt.
Har sån där obehaglig och märklig värk i hjärtat igen som går ut i armen/ryggen, kallsvettas och känner mig allmänt weird =S
Tog en Omeprazol i morse för att jag trodde att det kanske var magen som spökade, blev bättre men nu är det tebax igen.
Så jag vet inte.
Ska lägga mig en stund på spikmattan och se om det kanske lindrar.
Favorit i Repris: Confessions from my heart
Skrivet och upplagt den 14 Maj 2009 i Be Board By Badkidney
Jag orkar inte vara tyst längre...
Jag vill berätta lite om hur det känns och har känts länge att vara jag...
Jag är rädd för döden,
Jag är rädd för att försvinna!
Ibland är jag rädd för mig själv för att jag inte känner igen mig,
Jag är rädd för att vara ensam samtidigt som jag är "rädd" för folk, iaf när det blir för mycket människor som jag inte känner.
Jag har intalat mig själv att jag är ful och värdelös.
När någon tar ögonkontakt/tittar på mig (som jag inte känner) tror jag att den personen tycker att jag är ful och äcklig..
Jag oroar mig för så mycket, känns som jag aldrig riktigt kan slappna av mentalt.
Om ni visste hur det känns! Att vara så liten och rädd...
Jag vill vara social, avslappnad och kunna njuta av tillvaron som en normal människa...
Kunna umgås med folk och skaffa nya vänner.
Att vara "rädd"/nervös av att tom gå på stan eller i affären för att handla mat, det tär på krafterna kan jag säga.
Ibland är det det värsta jag vet.
Att gå själv bland massa folk undviker jag helst, har jag någon med mig går det lättare för då kan jag koncentrera mig på lite annat...
Ända sedan barnsben har jag vart den tysta, lilla osynliga flickan som inte vågade säga något, hon som inbillade sig en massa saker...
Jag minns när jag började första klass, jag hatade skolan redan från första dagen! Var så orolig/nervös hela tiden.
När jag var i 7-8 års åldern fick jag för mig att mamma och pappa bara skulle försvinna i tomma intet, så en period följde jag varenda steg dom tog och vågade inte lämna dom för ett ögonblick.
Mitt första panikångestanfall fick jag i 9-10 års åldern när vi var på bio...
Jag fick svårt att andas, kände mig instängd och trodde helt enkelt att jag skulle dö,
på natten kunde jag inte sova och hade panik då också...
Fick veta en lång tid efter den händelsen att det var något som hette panikångest och vad det innebar.
Jag tycker fortfarande ibland att det är obehagligt att gå på bio, men jag lärt mig att hantera det genom att utsätta mig för det om och om igen och på så sett insett att det inte är "farligt" (men det kommer ju alltid finnas med mig i bakhuvudet ändå, ungefär som när man blir skrämd för någonting)
När man har känt såhär under alla dessa år, att man varit annorlunda, att något varit lite fel och inte velat visa det för omvärlden eller erkänna det för sig själv, så har det blivit så att jag helt enkelt har fått tagit till självhjälp och lärt mig hantera situationer på egen hand, och det har helt enkelt blivit så att utsätta mig för det som jag tycker är obehagligt, tex att gå i affären bland massa människor och handla...
Att jag gör sakerna fast det är obehagligt, så gott jag kan och bevisar för mig själv att jag faktist kan fast jag är "rädd" och att det inte är farligt.
Det har hjälpt mig mycket att göra så, men vägen är lång antar jag och jag tänker börja prata med någon nu, någon som kan hjälpa mig och kanske finnas vid sidan på vägen som ett stöd...
Jag har aldrig tidigare prata öppet om mig själv och hur jag känner och haft svårt att prata om känslor och uttrycka mig,.
Har alltid sopat saker o ting under mattan för att slippa möta och biarbeta det..
Jag är så jävla, jättenervös för att ta tag i detta men vet att jag måste göra det.
Det kommer bli jobbigt, men samtidigt så tror jag att det kommer kännas bättre också.
Sen denna panikångest/oron/tillståndet började i Februari har jag känt mig som en främling inför mig själv, jag känner inte riktigt igen mig....
Har minnesluckor, glömmer saker, är allmänt orolig, nedstämd, ledsen m.m.
Jag vill bli mig själv igen!!
Nu känner jag mig bara totalt bortappad, känns som att en del av mig är på semester...
Och jag behöver hitta tebax...
Känns skönt att få skriva ut sig det här, för jag vill att folk i min närhet ska veta lite mer om hur jag egentligen känner, för många som inte känner mig så väl kan nog uppfatta mig som lite konstig och komplicerad utan att kanske riktigt veta varför.
För det är offtast så att det inte syns utanpå (jag har blivit ganska bra på att dölja det) men det känns på insidan. Så skulle jag vända ut och in på mig själv så skulle det nog bli ganska tydligt...
Jag hoppas att ni som läser detta kanske fått en lite klarare bild om mig.
Givetvis så består mitt liv av bra saker också även om jag bara skrivit om den dystra delen i detta inlägg. Men tro mig även mörkret har sina ljusa sidor ^^
Till min familj, Nicke och alla andra som vet att jag inte mår/mått så bra och stöttar mig, vill jag säga Tack tusen gånger om! <3>
Jag vill berätta lite om hur det känns och har känts länge att vara jag...
Jag är rädd för döden,
Jag är rädd för att försvinna!
Ibland är jag rädd för mig själv för att jag inte känner igen mig,
Jag är rädd för att vara ensam samtidigt som jag är "rädd" för folk, iaf när det blir för mycket människor som jag inte känner.
Jag har intalat mig själv att jag är ful och värdelös.
När någon tar ögonkontakt/tittar på mig (som jag inte känner) tror jag att den personen tycker att jag är ful och äcklig..
Jag oroar mig för så mycket, känns som jag aldrig riktigt kan slappna av mentalt.
Om ni visste hur det känns! Att vara så liten och rädd...
Jag vill vara social, avslappnad och kunna njuta av tillvaron som en normal människa...
Kunna umgås med folk och skaffa nya vänner.
Att vara "rädd"/nervös av att tom gå på stan eller i affären för att handla mat, det tär på krafterna kan jag säga.
Ibland är det det värsta jag vet.
Att gå själv bland massa folk undviker jag helst, har jag någon med mig går det lättare för då kan jag koncentrera mig på lite annat...
Ända sedan barnsben har jag vart den tysta, lilla osynliga flickan som inte vågade säga något, hon som inbillade sig en massa saker...
Jag minns när jag började första klass, jag hatade skolan redan från första dagen! Var så orolig/nervös hela tiden.
När jag var i 7-8 års åldern fick jag för mig att mamma och pappa bara skulle försvinna i tomma intet, så en period följde jag varenda steg dom tog och vågade inte lämna dom för ett ögonblick.
Mitt första panikångestanfall fick jag i 9-10 års åldern när vi var på bio...
Jag fick svårt att andas, kände mig instängd och trodde helt enkelt att jag skulle dö,
på natten kunde jag inte sova och hade panik då också...
Fick veta en lång tid efter den händelsen att det var något som hette panikångest och vad det innebar.
Jag tycker fortfarande ibland att det är obehagligt att gå på bio, men jag lärt mig att hantera det genom att utsätta mig för det om och om igen och på så sett insett att det inte är "farligt" (men det kommer ju alltid finnas med mig i bakhuvudet ändå, ungefär som när man blir skrämd för någonting)
När man har känt såhär under alla dessa år, att man varit annorlunda, att något varit lite fel och inte velat visa det för omvärlden eller erkänna det för sig själv, så har det blivit så att jag helt enkelt har fått tagit till självhjälp och lärt mig hantera situationer på egen hand, och det har helt enkelt blivit så att utsätta mig för det som jag tycker är obehagligt, tex att gå i affären bland massa människor och handla...
Att jag gör sakerna fast det är obehagligt, så gott jag kan och bevisar för mig själv att jag faktist kan fast jag är "rädd" och att det inte är farligt.
Det har hjälpt mig mycket att göra så, men vägen är lång antar jag och jag tänker börja prata med någon nu, någon som kan hjälpa mig och kanske finnas vid sidan på vägen som ett stöd...
Jag har aldrig tidigare prata öppet om mig själv och hur jag känner och haft svårt att prata om känslor och uttrycka mig,.
Har alltid sopat saker o ting under mattan för att slippa möta och biarbeta det..
Jag är så jävla, jättenervös för att ta tag i detta men vet att jag måste göra det.
Det kommer bli jobbigt, men samtidigt så tror jag att det kommer kännas bättre också.
Sen denna panikångest/oron/tillståndet började i Februari har jag känt mig som en främling inför mig själv, jag känner inte riktigt igen mig....
Har minnesluckor, glömmer saker, är allmänt orolig, nedstämd, ledsen m.m.
Jag vill bli mig själv igen!!
Nu känner jag mig bara totalt bortappad, känns som att en del av mig är på semester...
Och jag behöver hitta tebax...
Känns skönt att få skriva ut sig det här, för jag vill att folk i min närhet ska veta lite mer om hur jag egentligen känner, för många som inte känner mig så väl kan nog uppfatta mig som lite konstig och komplicerad utan att kanske riktigt veta varför.
För det är offtast så att det inte syns utanpå (jag har blivit ganska bra på att dölja det) men det känns på insidan. Så skulle jag vända ut och in på mig själv så skulle det nog bli ganska tydligt...
Jag hoppas att ni som läser detta kanske fått en lite klarare bild om mig.
Givetvis så består mitt liv av bra saker också även om jag bara skrivit om den dystra delen i detta inlägg. Men tro mig även mörkret har sina ljusa sidor ^^
Till min familj, Nicke och alla andra som vet att jag inte mår/mått så bra och stöttar mig, vill jag säga Tack tusen gånger om! <3>
The Colors Of Grey...
Idag har jag inte orkat med dagen riktigt, den har vart grå, regning och trist och likaså mitt sinne och humör.
Jag flydde till drömmarnas land och försökte sova bort det mesta.
Nu sitter jag här med en kopp vaniljte och känner mig fortfarande svajig i kropp och sinne.
Jag har känt mig orolig och konstig i ett para dagar nu, som om det skulle hända någonting
(brukar kunna ha denna känslan ibland innan vissa grejer händer som om jag känner på mig saker och ting)
och det kanske kan ha vart mammas hund Viggo jag har känt av.
Han har blivit jättedålig.
Sämre än någonsin
Nu är det något fel med hans ena bakben som han inte kan stödja på och bara släpar efter sig.
Mamma ska ringa till veterinären imorgon och höra med dom och beställa en tid.
Vi är jätteoroliga för vad det kan vara och vilka beslut som måste/kommer att tas när han har vart på djursjukhuset.
Man fasar ju för det värsta =S
Lilla goa Viggo som är världens snällaste lilla pälsboll och vill alla väl, min bästa vän!!!
Det är allt bra orättvist i världen många gånger.
Så imorgonkväll ska jag sova hemma hos mamma så att jag kan vara med Viggo och se efter honom på Måndagen när mamma jobbar.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Passar på att lägga upp dagens låt här också, dagen "till ära"...
Okej den är lite tragisk, men jag älskar den ändå
This is my color
This is my legacy
Take what you need
And leave me behind
This is my offer
Take it or leave it
End of all games
Without me it all remains the same
Come here and live my life
As if it's yours my friend
I know it's hard
So hard to understand
And you let me beg you
I am tired and weak
Let go of my hand
I feel no regret
Tell me please
Where do you come from?
And let me know the price to pay
I wish I knew where I belong to
How did you find me anyway?
This is my legacy
Take what you need
And leave me behind
This is my offer
Take it or leave it
End of all games
Without me it all remains the same
Come here and live my life
As if it's yours my friend
I know it's hard
So hard to understand
And you let me beg you
I am tired and weak
Let go of my hand
I feel no regret
Tell me please
Where do you come from?
And let me know the price to pay
I wish I knew where I belong to
How did you find me anyway?
Blää
Jag säger upp mig som mig själv för idag, nu går jag och gräver ner mig under täcket...
...
Undrar hur länge man ska orka att inte orka....
Jag har svårt att somna om nätterna, när jag väl somnar så sover jag och sover föör mycket...
När jag vaknar så sätter det dåliga måeendet igång, jag har inte ork till något, glömmer saker och det mesta känns tomt på något vis.
Blir irriterad och nedstämd, och jag kan förstå att folk tycker att jag snäser och är sur ofta.
Ibland drabbar det dem i min omgivning hur mycket jag än inte vill att det ska göra det
Jag har svårt att ta mig iväg utanför dörren, tex till affären m.m
men det går lättare om jag har sällskap av någon för då kan jag fokusera lite på det istället...
Igår kväll innan jag skulle sova så blev det lite extra jobbigt av någon anledning, då jag låg och tänkte för mycket och känslorna sköljde över mig..
Att ständigt ha känslan av att antingen vara rastlös samtidigt som man inte har någon ork och pga inte få någonting gjort , eller att man är så trött och håglös så att man bara vill sova sig igenom dagarna.
Rädd för morgondagen, rädd för hur allt ska bli.
Jag vill så mycket, speciellt att få må bra, så att jag kan börja njuta av livet till fullo.
Jag vill inte ge upp!
Kroppen vill så mycket, men psyket strejkar och ibland tvärtom.
Det är så svårt att förklara för andra hur detta känns, hur liten och bortglömd man känner sig i detta tillstånd..
Ni kan säga att jag måste försöka, men snälla det är allt jag gör.
Varje dag kämpar jag och försöker, annars vore jag inte här.
Jag har valt att inte skriva så mycket om mitt dåliga mående här längre pga vissa anledningar, men ibland som nu så vill jag ventilera och att ni som undrar ska få veta hur det ligger till.
För jag är trött på att låtsas som att allt är bra, som en solskenshistoria när det inte är det.
Om ni såg mitt inre, så skulle ni se alla öppna sår jag har.
Jag kan bara börja jobba på att plåstra om och vårda dem och hoppas på att dem läker som jag vill, tills det bara återstår ärrvävnad som en påminnelse att man aldrig får glömma att man lär sig något nytt i allt som sker men att man ofta måste gå vidare ifrån det och se framåt....
Undrar hur länge man ska orka att inte orka....
Jag har svårt att somna om nätterna, när jag väl somnar så sover jag och sover föör mycket...
När jag vaknar så sätter det dåliga måeendet igång, jag har inte ork till något, glömmer saker och det mesta känns tomt på något vis.
Blir irriterad och nedstämd, och jag kan förstå att folk tycker att jag snäser och är sur ofta.
Ibland drabbar det dem i min omgivning hur mycket jag än inte vill att det ska göra det
Jag har svårt att ta mig iväg utanför dörren, tex till affären m.m
men det går lättare om jag har sällskap av någon för då kan jag fokusera lite på det istället...
Igår kväll innan jag skulle sova så blev det lite extra jobbigt av någon anledning, då jag låg och tänkte för mycket och känslorna sköljde över mig..
Att ständigt ha känslan av att antingen vara rastlös samtidigt som man inte har någon ork och pga inte få någonting gjort , eller att man är så trött och håglös så att man bara vill sova sig igenom dagarna.
Rädd för morgondagen, rädd för hur allt ska bli.
Jag vill så mycket, speciellt att få må bra, så att jag kan börja njuta av livet till fullo.
Jag vill inte ge upp!
Kroppen vill så mycket, men psyket strejkar och ibland tvärtom.
Det är så svårt att förklara för andra hur detta känns, hur liten och bortglömd man känner sig i detta tillstånd..
Ni kan säga att jag måste försöka, men snälla det är allt jag gör.
Varje dag kämpar jag och försöker, annars vore jag inte här.
Jag har valt att inte skriva så mycket om mitt dåliga mående här längre pga vissa anledningar, men ibland som nu så vill jag ventilera och att ni som undrar ska få veta hur det ligger till.
För jag är trött på att låtsas som att allt är bra, som en solskenshistoria när det inte är det.
Om ni såg mitt inre, så skulle ni se alla öppna sår jag har.
Jag kan bara börja jobba på att plåstra om och vårda dem och hoppas på att dem läker som jag vill, tills det bara återstår ärrvävnad som en påminnelse att man aldrig får glömma att man lär sig något nytt i allt som sker men att man ofta måste gå vidare ifrån det och se framåt....
