Att göra sig hörd
Åter en dag med denna EXTREMA tröttheten som slår till och håller i sig med jämna mellanrum, som jag dragits med så länge så länge.
Kan inte tänka, orkar inte, känns som jag är i ett vakum, en glaskupa.
Som om nån skruvat på ett lock på en burk och där inuti är jag.
Detta tryck i huvudet och ilande huvudvärken plus avdomningarna och förrvirringskänslorna, minnesstörningarna och ångesten på det...
Jag vill bara vara, jag vill bara orka, "ha ett normalt liv" en fungerande vardag och orka vara social och umgås med folk, skaffa vänner.
Bli kvitt detta!
Och framför allt få en ordentlig utredning och veta VARFÖR, vad det beror på.
Jag blir bara mer o mer orkeslös och bortappad från mig själv, mitt riktiga jag...
Folk tänker, tycker och uttrycker sig att "ryck upp dig", känn inte efter så mycket.
Dom vet ingenting, inte ett piss, hur det är att vara jag och hur mycket jag verkligen försöker och har försökt.
Att vara en av dom som det inte direkt syns utanpå att man mår som man gör, det är inuti dett sitter.
Att man anses som lat om tex man sover för länge om dagarna eller liknande.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Inte ett piss!
Jag försöker "tvinga" mig själv ut en stund om dagarna och göra någonting, kan vara att bara cykla till affären eller gå ut och gå tex.
Och jag har just i detta ett OTROLIGT stort stöd av min mamma, som stöttar mig och pushar mig till många av dessa saker. Hon är ett enormt stöd och trygghet.
Och jag har egentligen ingen annan än henne just nu som får mig att känna någon slags styrka.
Hon är så mycket mer än bara min mamma. Hon är en vän, ett stöd, en trygghet och en hjälpande ängel.
Jag har absolut ett stakt stöd av hela min familj och pojkvän och det är jag enormt tacksam över, men det är just min mamma som jag står närmast i detta.
Jag har länge haft svårt att släppa ut mina känslor, prata om hur jag egentligen känner när det kommer till mig själv.
Jag känner mig enormt ensam och enormt liten och rädd, skulle jag ge er en visuell bild av mig själv så skulle ni nog se en liten naken, ihopkrupen skakande flicka med tårfyllda ögon...
Men givetvis så har jag också bättre dagar och stunder då det känns lite lättare.
Dessa tillfällen njuter jag så enormt utav och önskar att de varade för alltid!
Jag vet, eller jag tror att allt som händer i våra liv är någonting vi ska lära oss utav och det är så svårt att många gånger se det så och känna varför händer detta mej?
Tiden bara går och går och jag hoppas att jag får svar snart, att det kommer en förändring till det bättre.
Jag vet att ingenting kommer bara man "ropar" på det, utan man måste hjälpa till lite själv också.
Jag önskar mig styrka till detta och att jag kan se klarare, mod till att kunna stå upp för mig själv, bli hörd och tas på allvar. Våga bli vän med mig själv så att jag kan låta andra bli det också.
Monster...
Monster,
How should I feel?
Creatures lie here
Looking through the window
How should I feel?
Creatures lie here
Looking through the window
Vinterdvala
Med ansiktet vänt mot himmlen föll de singlade, stora snöflingorna ner mot henne.
Värmen fick dem att smällta och bilda små vattendroppar, likt kristallklara tårar på hennes kind.
Snart skulle dem frysa till is, för hennes värme var på flykt.
Hon kände inte den bitande kylan, de isande vindarna som fick hennes bleka hy att skifta till blekblå.
För hon var nu lika kall inuti som vintern själv.
Fastfrusen i tiden, i ett hav av snö.
Ingen såg henne längre, hon var genomskinlig och tiden stod stilla.
Begravd i ett vitt töcken föll hon i dvala och sov.
Dagar blev till veckor och veckor blev till år...
För vintern känns så evig och oändligt som att en halv livsstid går.
Men solen kom åter och våren likaså.
Hon väcktes tillbaka till livet av fågelsång och kvitter, porlande bäckar och smälltande snö.
Värmen kom sakta men säkert och hon hennes hjärta började slå.
Nu fortsätter livet tänkte hon och började gå....
//Mia
Värmen fick dem att smällta och bilda små vattendroppar, likt kristallklara tårar på hennes kind.
Snart skulle dem frysa till is, för hennes värme var på flykt.
Hon kände inte den bitande kylan, de isande vindarna som fick hennes bleka hy att skifta till blekblå.
För hon var nu lika kall inuti som vintern själv.
Fastfrusen i tiden, i ett hav av snö.
Ingen såg henne längre, hon var genomskinlig och tiden stod stilla.
Begravd i ett vitt töcken föll hon i dvala och sov.
Dagar blev till veckor och veckor blev till år...
För vintern känns så evig och oändligt som att en halv livsstid går.
Men solen kom åter och våren likaså.
Hon väcktes tillbaka till livet av fågelsång och kvitter, porlande bäckar och smälltande snö.
Värmen kom sakta men säkert och hon hennes hjärta började slå.
Nu fortsätter livet tänkte hon och började gå....
//Mia
Flyg Du Mitt Hopp
**********************************
Flyg du mitt hopp, men överge mig aldrig
Kom åter igen jag ber dig, när det blir för svårt...
Led mig på vägen i livets fulla prakt
och öppna mina ögon om mörkret står på vakt....
Tiden den är evig, men livet går så fort
Tyckte det var vår nyss, men det har ju gått ett år...
Återvänd med värmen i mina andetag
Håll mig tryggt om natten och i min morgondag...
Flyg du mitt hopp, men aldrig utom synhåll
Låt mig kunna se dig, på avstånd men ändå där...
När du flyger högre, är det svårt att hänga på
Drömmer du om frihet och att smyga bort, att gå?
Men jag vet att du är trogen, att du stannar kvar
För du och jag är bundna i livets alla dar...
Precis som alla dalar behöver bergens topp
Så behöver vi varandra, mitt fina gamla hopp...
Flyg du mitt hopp, men överge mig aldrig
Kom åter igen jag ber dig, när det blir för svårt...
Led mig på vägen i livets fulla prakt
och öppna mina ögon om mörkret står på vakt....
Tiden den är evig, men livet går så fort
Tyckte det var vår nyss, men det har ju gått ett år...
Återvänd med värmen i mina andetag
Håll mig tryggt om natten och i min morgondag...
Flyg du mitt hopp, men aldrig utom synhåll
Låt mig kunna se dig, på avstånd men ändå där...
När du flyger högre, är det svårt att hänga på
Drömmer du om frihet och att smyga bort, att gå?
Men jag vet att du är trogen, att du stannar kvar
För du och jag är bundna i livets alla dar...
Precis som alla dalar behöver bergens topp
Så behöver vi varandra, mitt fina gamla hopp...
//Mia
Skrivarövning 1: Skriv om skuggor!
(Detta är min första skrivarövning, tänkte att jag skulle försöka publicera de flesta övningarna jag gör här på bloggen så att ni kan få tycka till och kommentera om ni vill.
För jag vill ju hemsk gärna höra vad ni tycker och tänker om det jag skriver.
Denna första övning är om att skriva fritt om skuggor, så här blev mitt resultat.)
ALLA HAR SKUGGOR BAKOM RYGGEN
Små och stora tonar dom upp sig på väggen framför mig, de växer fram som mörka demoner.
Vart jag än går så är dom där bakom min rygg, de är alltid där intill mig.
Tänder jag lyset så ser jag dom inte längre, men jag vet ändå att dom ligger där någonstans i närheten och lurar.
Jag känner mig förföljd ibland, jag är förföljd och jag kommer alltid att vara det på sett och vis..
Dom är en del av mig.
Ibland kan det kännas som att det svarta slukar och sväljer mig hel, men jag skymtar ändå ljuset långt borta.
Även om det så bara är en liten ljusprick så vet jag att det finns där och att jag kan nå det.
Det handlar helt enkelt om att finna ett sätt så att det Ljusa och det mörka väger lika.
Att hitta balansen.
Det är väl det livet till viss del går ut på antar jag, att lära sig av olika händelser och situationer och hitta lösningen på problemet.
Att ta lärdom av det som sker.
Det mesta här i livet återspeglas ju av både svart och vitt.
Alla har skuggor bakom ryggen.....
För jag vill ju hemsk gärna höra vad ni tycker och tänker om det jag skriver.
Denna första övning är om att skriva fritt om skuggor, så här blev mitt resultat.)
ALLA HAR SKUGGOR BAKOM RYGGEN
Små och stora tonar dom upp sig på väggen framför mig, de växer fram som mörka demoner.
Vart jag än går så är dom där bakom min rygg, de är alltid där intill mig.
Tänder jag lyset så ser jag dom inte längre, men jag vet ändå att dom ligger där någonstans i närheten och lurar.
Jag känner mig förföljd ibland, jag är förföljd och jag kommer alltid att vara det på sett och vis..
Dom är en del av mig.
Ibland kan det kännas som att det svarta slukar och sväljer mig hel, men jag skymtar ändå ljuset långt borta.
Även om det så bara är en liten ljusprick så vet jag att det finns där och att jag kan nå det.
Det handlar helt enkelt om att finna ett sätt så att det Ljusa och det mörka väger lika.
Att hitta balansen.
Det är väl det livet till viss del går ut på antar jag, att lära sig av olika händelser och situationer och hitta lösningen på problemet.
Att ta lärdom av det som sker.
Det mesta här i livet återspeglas ju av både svart och vitt.
Alla har skuggor bakom ryggen.....
