Tjugoåtta
Så var man ett år äldre då, fyllde 28 för en vecka sen.
Det var en lugn dag, mamma, syrran och Nicke kom på födelsedagsfika och firade mig.
Senare så firade jag och Nicke med lite bubbel och god mat.
En fin födelsedag.
Det är konstigt att man blir äldre, men ändå känns det lite som att tiden står stilla, men antar att det kanske är ganska vanligt när man inte mår bra o sådär.
Fast man är väl inte äldre än man gör sig och åldern är ju trots allt bara en siffra
Solstorm och snö
Idag har det snöat hela dagen =(
Efter att ha vart strålande sol och vårväder i ett par veckor så kom väl inte detta som någon överraskning, då det ju brukar vara såhär i Mars-April.
Det tråkiga är dock att det vart solförmörkelse idag som jag gärna skulle viljat fått en glimt av, men med en molnig himmel och nederbörd så syntes inte solen =( Tråkigt jue!
Har vart mycket "naturfenomen" de senaste dagarna, förutom denna solförmörkelse idag, så har det vart solstorm som bl.a orsakat Norrsken över hela Sverige i flera dagar.
Jag har mått jättekonstigt dessa dagar, med extra ångestpåslag, sömnproblem,yrsel/huvudvärk, extrem trötthet och typ känt mig uttömd på energi och ork.
Vill bara sova typ!
Så jag tror att jag kan ha påverkats av det.
Hört att det är andra som också mått konstigt dom här dagarna, så det är ju inte omöjligt.
Om en solstorm kan påverka och störa tekniska saker, så kan det säkert inverka på människor och levande varelser också.
Ska hur som helst snart ut i ruskvädret och åka hem till N, får se om man orkar hitta på nåonting där, eller om det bara blir slapp.
Ha en fin Fredag!
Resan till Filippinerna Okt-Nov 2014
Har ju inte berättat något om den, här i bloggen.
Men i en liten sammanfattning så kan jag säga att den var otroligt berikande, intressant och att jag växte otroligt mycket genom att jag vågade och klarad av att göra den trots min ångestproblematik.
Tre veckor av äventyr och insikt om hur bra man faktist har det här i Sverige.
Borta bra men hemma bäst, fast jag längtar redan tillbaka =D
Låter bilderna tala för sig. (klicka på de små bilderna för att göra dem större)
-------------------------------------------------------------
Flygresan var bland det jobbigaste av resan.
Sammanlagda flygtiden blev ca 16 tim.
Tog 6 tim till Doha, där vi mellanlandade både dit och på hemresan, 4 timmars väntetid där.
Sedan ca 8 tim från Doha till Manilla (huvudstaden i Filippierna)
Vi övernattade på ett hotell i Manilla första dagen, för att nästa dag flyga vidare till Ozamis där pappa har sitt hus.
------------------------------------------------------------
Pappas hus som dom byggt från grunden.
Det är beläget uppe i bergen så det är ett lugnt området och mycket behagligare luft och klimat än nere i själva Ozamiz city.
Det är även det bästa läget för ett hus när det kommer till alla dessa orkaner m.m som härjat i landet, då detta är skyddat av bergen.
Vägen till huset är dock inte den bästa då bara en del av den är i betong och resten är typ jordig skogsväg som blev till värsta lerbadet när det regnade, just detta hände ett par gånger då vi var nere i stan, så på hemvägen fick vi parkera ca 2 km från huset och gå genom djungeln på en krokig väg i kolsvart mörker (det blev mörkt väldigt fort på kvällarna) med bara ficklampor och eldflugor som lyste upp våran väg.
Läskigt och häftig på samma gång :-D
--------------------------------------------------------------------------
Lite av pappas tomt och området kring där han bor.
--------------------------------------------------------------------------
Alla söta grannbarnen som vi köpte godis och saker till <3
--------------------------------------------------------------------------
För att inte tala om alla dessa djur som fanns runtomkring en hela tiden <3
Ett paradis för en djurvän som mig men även ett helvete när man såg hur en del djur behandlades, speciellt inne i stan =(
Men "våra" djur hade/har det bra iaf, det såg jag, pappa och syrran till!
-----------------------------------------------------------
Fanns ju en del mindre trevliga djur också, ödlorna var dock skitsöta men spindlarna var jag livrädd för eftersom jag lider av spindelfobi.
Syrran lyckades fånga en ödla som i sin rädsla tappade svansen, stackarn ;P
-------------------------------------------------------
Vi fick en filippinsk "lillebror"
Jonell heter han och pappa och jeanette (pappas flickvän) har nästan adopterat honom kan man säga.
Han bor egentligen granne med dom, tillsammans med sin mamma och syskon men han har fått bo i gäststugan på pappas gård och han är hos dom hela tiden så man kan säga att han bor där nu.
Hans egen mamma verkar inte bry sig så mycket :-( hemskt!
Jättesöt kille <3
-
----------------------------------------------------------------
Pappa och underbara jeanette <3
------------------------------------------------------------------
Blev många utflykter, alltfrån havet till bergen!
------------------------------------------------------------------------------
Sista dagen spenderade vi i Manilla, bla på detta hotellrum på 28:e våningen!
Höögt!
Så mycket människor och myller har jag aldrig tidigare sett.
Det bor lixom lika människor i bara den här staden, som i hela Sverige!
Dvs nio miljoner!
-----------------------------------------------------------------
SLUT!
Long time no see!
Hej!
Long time no see!
Var flera månader jag skrev här sist och jag har tappat det här med skrivandet väldigt mycket, eller även med en massa saker i allmänhet.
Lixom ingen ork eller lust...
Inget kul alls.
Nått som spökar i kropp och sinne.
Har även på kort tid haft riktigt intensiv urinvägsinfektion och på det en kalasförkylning som tog om för andra gången för ett par dagar sen så kanske inte så konstigt att man inte är på topp.
Men man får hoppas att det är en övergående fas.
Känns som att jag missar så mycket när det är såhär med håglösheten och saknad av energi.
Sen så gick min morfar bort i April och det blev begravning, nästan samtidigt som detta så ramlade min mormor och bröt knät så hon hamnade på sjukhus, sen rehabiliteringshem och nu bor hon på kortidshem under tiden som knät läker och hon lär sig gå på det igen.
Så det har ju vart en del den sista tiden.
Men hur som helst så är våren här och snart även sommaren så man slipper ju det där med mörkret och kylan iaf som ju inte direkt gör en sliten människa piggare.
Och om ca en och en halv vecka kommer pappa hem från Fillippinerna!!!
Wihhoo vad jag längtar efter honom <3
Syrran är nere och hälsar på honom där nu och mår gott i värmen och i oktober om allt går enligt planerna så är det min tur att följa med.
Det kommer att bli mitt livs största prövning och jag blir nervös bara av att tänka på det men om jag klarar av det så vet jag att jag kommer att växa så otrorligt mycket i mig själv, plus att jag får mig ett riktigt äventyr på köpet.
men jag försöker att inte gå händelserna i förväg och ta en dag i taget då jag även måste öva mig på att vara är och nu.
Nu ska jag dricka lite te och sedan åka hem till mamma och kolla på första delfinalen av årets Eurovision Song Contest.
Heja Sanna och Sverige!
1.
Skall strax ta mig ner på stan för att åka till Grön rehab. Första dagen idag.
Blir mjukstart de två första veckorna med att vara där 2 timmar/dag.
Måndagar, Onsdagar och Torsdagar.
Känns bra i kropp och sinne just nu och jag hoppas att det håller sig så hela dagen.
i did it!
Förra veckan tog jag mig iväg på ett viktigt möte som jag hade inbokat, det handlade bl.a att få hjälp med olika saker i mitt mående och vardag m.m
Jag var väldigt nervös innan men det släppte sedan när vi kom in i själva samtalet och efteråt kände jag mig väldigt stolt över mig själv, att jag verkligen trottsade min ångest och gick iväg ändå.
De personerna jag träffade var väldigt tillmötesgående och förstående och jag kände mig lugn under mötet.
Vi kom iaf fram till att jag eventuellt ska få ett personligt ombud som kan hjälpa mig med olika saker och eventuellt följa med mig som sällskap till olika möten som jag har svårt att ta mig iväg till på egen hand.
Jag skall träffa två personer därifrån nästa vecka som kommer hem till mig och ska prata igenom vad jag behöver hjälp med och hur min situation ser ut m.m.
Sen skall jag även börja på någonting som heter Grön rehab, i slutet av januari.
Det är en grupp man träffar tre gånger i veckan och gör olika aktiviteter med, mycket ute i naturen och så.
Det känns både nervöst och spännande.
Jag skall göra ett studiebesök där nästa vecka tillsammans med en av mina kontaktpersoner. =)
Sunny Sunday
Idag skall jag hem till mamma o sova över där inatt för att vara hundvakt åt lilla glädjespridaren och yrvädret Eddi imorgon <3
Jättefint väder ute idag också, sol och plusgrader.
Känns ganska okej att gå utanför dörren idag tror jag.
Denna ständiga bergochdalbana med hur jag känner mig och mår.
Det kan lixom växla så fort, ibland på minuter.
Kan vara jätteglad o uppåt ena stunden för att sedan känna mig ledsen, ångestladdadad, tom eller irriterad och arg i nästa.
Jag är en gåta!
Men mycket instängda känslor antar jag, som alla vill göra sig påminda på något vis och då blir det väl lite förvirrat för både kropp och själ.
Hur som hoe så skall jag som sagt snart ge mig iväg till mamma.
Ha en fin Söndag!
Genom Ljus och mörker
"Where do you start the new things when you don't know how to end the old ones?.."
Jag har inte skrivit något riktigt inlägg här på ett bra tag, jag har tänkt göra det flera gånger men har sedan bara tappat allt som jag tänkt att jag skulle/vilja skriva om.
Handlar mycket om mitt mående...
Och som jag skriver i början på detta "vart ska man börja på nytt när man inte ens vet vart/hur man ska avsluta det som är...
Jag har levt i en "stagnerad" vardag för länge, det känns nästan som att jag börjar tro att det inte finns något annat sätt att leva på.
Hur bryter man någonting som har vart ens verklighet så länge?
Jag vet ju att det gör det, det går ALLTID att bryta sig fri från saker och ting, men jag blir ofta så rädd att jag inte kan klara av det.
Dom där tankarna på att man bara kommer att misslykas...
Jag känner mig ensam och jag är så rädd....
När ska jag sluta vara rädd och oroa mig för typ allt?
Jag har ofta inte någon ork/lust till det mesta längre.
De flesta dagarna går jag helst inte utanför dörren om jag inte måste och måste jag så tar det ofta emot då också.
Kroppen vill bara sova och sova, men huvudet vill annat fast det är inte tillräckligt starkt för att övertala kroppen, eller är det tvärtom?
Och min konstiga värk i kroppen drar ner mig ännu mera, det är som att jag blir avstängd, som jag går in i någon slags dimma, värken går lixom upp i huvudet (förutom huvudvärken) på något vis och jag går på slowmotion..
Så svårt att beskriva det....
Jag vet att det är någoonting som är knas i min kropp, men vad skall man göra när ingen tar en på allvar inom sjukvården, man blir avfärdad som hypokondriker eller hemskickad med antingen värktabletter eller en remiss till typ psyk med en förklaring liknande med att "det sitter i huvudet och inte i kroppen" och man blir tydligen ännu mindre tagen på allvar med sådana här problem när man redan har någon psykisk diagnos....
Jag vet redan att hjärnan/psyket kan hänga ihop med fysiska problem, jag har hör det tusen gånger, men detta började långt innan jag började må dåligt psykist och JAG och endast JAG känner min kropp bäst!
Det kan väl lika gärna vara tvärtom, att det psykiska följer med det fysiska eftersom oron och värken tär jävligt mycket på en också!!!
Jag tänker inte ge mig, men jag måste bara hitta den där styrkan och kicken som kan få igång mig och att fortsätta kämpa för en ordentlig utredning av detta...
Allting står lixom på paus för mig nu och har gjort det i en evighet känns det som.
Jag missar massa saker och framförallt viktiga möten som jag skämms otroligt mycket för att jag inte klarar ta mig iväg på.
Möten som är avgörande.
Och jag måste ta mig iväg, för jag tror att jag inte kan klara det här på egen hand!
Jag vill inte att mitt liv ska stå på paus längre, jag måste hitta fjärrkontrollen och trycka på play igen!
Men det finns faktist även många ljusglimtar mitt i allt detta och i mitt liv och utan dom så skulle jag bara vara en skugga, en tom skugga.
Det är först och främst min familj.
Jag skulle vilja ge er hela världen för att visa er hur mycket ni betyder för mig, att ni älskar mig för mig!
Att ni stöttar och hjälper mig. Ger mig så mycket skratt, kärlek och glädje att jag ler o blir helt varm inombords bara jag tänker på det....
Alla mina djur (fast dom ingår ju i familjen) villkorslös kärlek <3
Musiken, Jag får så mycket genom att lyssna på musik, det kan verkligen locka fram alla sorts känslor och jag får en edorfinkick varje gång jag lyssnar på låtar som styrker mig både genom texterna och musiken.
Att få använda mina kreativa sidor är också någonting som styrker mig...
Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om det som är bra i mitt liv också.
För hur jävligt det än må kännas så finns det som är bra också och jag är glad över att jag ändå kan känna det, för det får mig att inte ge up.
Det är som att se ljuset i tunneln, att det finns det som väger upp det mörka.
//Mia
++++
Music is my language
Jag är identiferar mig väldigt mycket genom musik/lyrics, älskar att lyssna på massa olika genre inom musiken och att upptäcka nya favoriter.
Jag får så mycket lyckokänslor av bra musik. En slags kick!
Och ofta händer det att man hör låtar som bara passar så bra in på en själv och ens liv, det känns lixom som att låten är skriven till en själv, personligen.
En mycket märklig känsla (på ett bra sätt) som fyller upp en totalt!
Jag tror att många som läser det här (speciellt ni som också gillar musik) säkert har upplevt det fenomenet nån gång tidigare och kan relatera till det jag menar.
Hur som helst så hörde jag för ett par veckor sen en låt som jag fastnade för totalt och som är så otroligt vacker.
Ikväll så kollade jag upp texten till denna låt och då hände just det där jag skrev om här ovan, det var som att låten var till mig personligen och några rader som talade direkt till mig:
"You've spent a life time stuck in silence afraid you'll say something wrong
If no one ever hears it how we gonna learn your song
So come on ,come on
Come on, come on
You've got a heart as loud as lions So why let your voice be tamed?
Maybe we're a little different there's no need to be ashamed
You've got the light to fight the shadows so stop hiding it away
Come on, Come on"
If no one ever hears it how we gonna learn your song
So come on ,come on
Come on, come on
You've got a heart as loud as lions So why let your voice be tamed?
Maybe we're a little different there's no need to be ashamed
You've got the light to fight the shadows so stop hiding it away
Come on, Come on"
Låten heter Read all about it (part III) med Emeli Sande.
Lyssna på hela låten här: http://www.youtube.com/watch?v=eFXRQKYFbXE
Nässpray i mängder
Dunkande huvudvärk, nej spränghuvudvärk!
Är dom där nedrans bihålorna som bråkar med mig igen.
Blir Desonix nässpray, renässans saltvattenspray och ev sköljning av näsan med neterkanan idag tills det lägger sig.
Kude knappt kolla på tv igårkväll för att det gjorde så ont, men bättre idag iaf och jag hopas att det håller sig så.
Måste hursomhelst ta min huvudvärk och åka in till stan innan kl 16:00 för att göra ett ärende också.
Vill helst bara sitta under täcket och läsa min nya Nära tidning, eller något.
Fast det är nog bättre att komma ut i friska luften och det är dessutom sol och en vacker höstdag utanför.
Ska ta mig en kopp te och få nått i magen så får jag väl bege mig.
Hej Höst!
Så börjar sommaren gå mot sitt slut, eller ja, Augusti räknas väl också till sommarens månader antar jag.
Men personligen så har jag alltid tyckt att hösten börjar i augusti, skolorna startar, det börjar bli mörkare om nätterna och kyligare i luften.
Jag är rätt kluven vad det gäller Höst.
En del av mig tycker att den årstiden är helt fantastisk, man får ta på sig massa mysiga stora, varma tröjor, tända llevand ljus och dricka varm choklad när mörknet tätnar utanför, njuta av den enorma färgprakt som naturen bjuder på och man kan vara ute i skogen och plocka bär och svamp.
Den andra delen av mig, som nog tyvärr väger lite tyngre, känner att det kommer en enorm tunghetskänsla med Hösten.
Man känner av att den långa o mörka vintern närmar sig med stormsteg, bristen på dagsljuset som är så viktigt, skolor och jobb börjar igen, det blir kallt m.m
Fast så är det väl med det mycket i livet, att det finns två sidor av mesta.
Det är nog meningen att det ska vara så, så att saker och ting väger upp varandra för att det ska bli balans på något vis.
Ja vad vet jag, en tanke som slog mig iaf, att det kanske är så...
Min sommar har (förutom mitt dåliga mående och att Viggo gick bort) vart bra, det har vart relativt lugnt och den har för det mesta spenderats på hemmaplan.
Jag har cyklat väldigt mycket och tagit mig ut i solen mer än vanligt och det ser jag som ett framsteg, mycket har jag att tacka min mamma för, som dragit iväg mig på saker och pushat på mig.
Tack mami <3
Sen så har det ju vart så bra sommarväder också och det gör ju det hela mer posetivt också.
Jag är nöjd!
Söndagens prövningar
Söndagen blev en prövning för mitt mående/psyke, lite träning så att säga.
Jag och syrran åkte nämligen till Gävle för att fota oss i en studio där och av en fotograf från Stockholm som fotat oss tidigare
Så med endast 3 timmars sömn för min del (hade svårt att sova natten innan) i bagaget begav vi oss av mot tågstationen...
Oron kom smygandes redan när vi satt oss i väntsalen, men det kändes tryggt att ha syrran vid min sida som var frammåt och glad och fick mig att tänka på lite annat.
Fast sitationen blev inte bättre av att jag fick veta att hon och jag inte skulle sitta brevid varandra på tåget då vi hade olika sittplatser, men jag försökte ändå tänka som så att då får jag träna lite extra.
Dessutom så hade det blivit lite fel, då han som skulle fota oss bokat biljetterna och bokat som så att vi först skulle till uppsala, sen byta tåg där och åka till Gävle, istället för att åka direkt till Gävle från Falun. Men men sånt som händer ibland.
Väl på tåget så satt sig ändå syrran brevid mig för att sitta där till personen som hade platsen brevid mig skulle kliva på, vilket blev i Borlänge då en mamma och en pappa och ett barn hade platserna bakom och brevid mig, men det kändes ganska okej ändå.
Första delen av resan, typ halvägs till Uppsala var lite jobbig då jag kände mig obekväm, illamående och orolig.
Tåget var dessutom fullbokat så det var rätt mycket folk.
Men sen så släppte det lite.
Måste komma ihåg till nästa gång jag reser nånstans att fixa en mp3- spelare el liknande och ha musik i öronen, lättare att "koppla bort" sig lite då.
Väl framme i Uppsala sprang vi iväg för att köpa något att äta för att sen skynda tillbaka till stationen.
Tåget från Uppsala till Gävle var ett sånt där lite mindre och i en vagn kunde man sitta vart man ville så vi satt oss där.
Var jätte lugnt och skönt och lite mer "privat" så då började jag slappna av och "bli mig själv"
Själva fotningen i Gävle gick mycket bättre än sist vi var där (förra sommaren) då jag fick en ångestattack mitt uppe i att jag var insnörd i en korsett och det blev en väldigt jobbig situation.
Men den här gången var jag mycket mer avslappnade och kunde gå in mer i fotningen och jag tror att det bliev en del fina bilder. =)
Vi hade så snygga kläder på oss som vi fick låna där.
Resultat kommer nog här på bloggen när jag får bilderna.
Hemresan gick också bra, snabbt och smidigt direkt från Gävle till Falun.
När jag kom hem stupade jag in i sömnen, som en slagen krigare.
En fartfylld dag, både för kropp och psyke och jag är jätteglad över att jag klarade av det =D
En av bilderna från förra året, då vi var med samma fotograf i studion
Att göra sig hörd
Åter en dag med denna EXTREMA tröttheten som slår till och håller i sig med jämna mellanrum, som jag dragits med så länge så länge.
Kan inte tänka, orkar inte, känns som jag är i ett vakum, en glaskupa.
Som om nån skruvat på ett lock på en burk och där inuti är jag.
Detta tryck i huvudet och ilande huvudvärken plus avdomningarna och förrvirringskänslorna, minnesstörningarna och ångesten på det...
Jag vill bara vara, jag vill bara orka, "ha ett normalt liv" en fungerande vardag och orka vara social och umgås med folk, skaffa vänner.
Bli kvitt detta!
Och framför allt få en ordentlig utredning och veta VARFÖR, vad det beror på.
Jag blir bara mer o mer orkeslös och bortappad från mig själv, mitt riktiga jag...
Folk tänker, tycker och uttrycker sig att "ryck upp dig", känn inte efter så mycket.
Dom vet ingenting, inte ett piss, hur det är att vara jag och hur mycket jag verkligen försöker och har försökt.
Att vara en av dom som det inte direkt syns utanpå att man mår som man gör, det är inuti dett sitter.
Att man anses som lat om tex man sover för länge om dagarna eller liknande.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Inte ett piss!
Jag försöker "tvinga" mig själv ut en stund om dagarna och göra någonting, kan vara att bara cykla till affären eller gå ut och gå tex.
Och jag har just i detta ett OTROLIGT stort stöd av min mamma, som stöttar mig och pushar mig till många av dessa saker. Hon är ett enormt stöd och trygghet.
Och jag har egentligen ingen annan än henne just nu som får mig att känna någon slags styrka.
Hon är så mycket mer än bara min mamma. Hon är en vän, ett stöd, en trygghet och en hjälpande ängel.
Jag har absolut ett stakt stöd av hela min familj och pojkvän och det är jag enormt tacksam över, men det är just min mamma som jag står närmast i detta.
Jag har länge haft svårt att släppa ut mina känslor, prata om hur jag egentligen känner när det kommer till mig själv.
Jag känner mig enormt ensam och enormt liten och rädd, skulle jag ge er en visuell bild av mig själv så skulle ni nog se en liten naken, ihopkrupen skakande flicka med tårfyllda ögon...
Men givetvis så har jag också bättre dagar och stunder då det känns lite lättare.
Dessa tillfällen njuter jag så enormt utav och önskar att de varade för alltid!
Jag vet, eller jag tror att allt som händer i våra liv är någonting vi ska lära oss utav och det är så svårt att många gånger se det så och känna varför händer detta mej?
Tiden bara går och går och jag hoppas att jag får svar snart, att det kommer en förändring till det bättre.
Jag vet att ingenting kommer bara man "ropar" på det, utan man måste hjälpa till lite själv också.
Jag önskar mig styrka till detta och att jag kan se klarare, mod till att kunna stå upp för mig själv, bli hörd och tas på allvar. Våga bli vän med mig själv så att jag kan låta andra bli det också.
Mångalen...
Fullmåne inatt.
Fck This
Bra dag!
Idag har det vart en riktigt bra dag, jag har mått väldigt gött.
Det började med att jag vaknade imorse utan nästan några känningar av ångesten som jag brukar ha när jag vaknar, så jag sov ut och sen har det hållt i sig under dagen med ett härligt humör.
Nästan så att det går åt andra hållet istället, dvs att jag känner mig lite euforisk/lyrisk och vill göra massa saker samtidigt.
Svårt att förklara.
Nu sitter jag iaf och försöker ta det något så när lugnt, funderar på att försöka meditera lite.
Ska iaf tända en nag champa rökelse så kanske jag kommer i stämmnig så får vi se sen.
Jag uppskattar sånna här dagar enormt <3
punkt punkt punkt
Mår inte speciellt bra, samma som vanligt fast värre igen.
Vet inte vad det är med mig, är ju nått som inte stämmer med min kropp och det har det inte gjort på länge.
Orkar inte skriva mer om det då det redan finns så mycket nedskrivet i tidigare inlägg och jag orkar/vill inte upprepa mig.
Jag försöker hålla benen raka och få huvudet/sinnet att hänga med så gott det går.
Och att hitta mod och kraft i mig att få igenom en ordentlig utredning av detta snart.
Att få läkarna att förstå, det är inte lätt.
Jag försöker tänka posetivt även fast jag är rädd och förvirrad.
Mantrat: "Jag är frisk, jag mår bra, jag är här, jag är nu" försöker jag upprepa inom mig själv ofta.
Även om det ju egentligen inte känns så, så kanske jag kan få kroppen attt tro det och vända det till just det. Det bättre och läka.
Hur som helst, imorgon händer det iaf någonting spännande om planerna går som planerat....
Mer säger jag inte förens morgondagen har passerat ;)
Järnrör och hundvalpar
Tredje dagen idag med tryckande huvudvärk....Fast just nu är den värre, bara för att jag fick en rejäl smäll i pannan/huvudet från ett utstickande järnrör på en torkställning tidigare idag (kommer till det senare i detta inlägg)
Så jag känner mig väl inte sådär jättepigg, men förutom det så har jag haft en bra dag.
Jag och mamma åkte på eftermiddagen till en bekant till henne som bor här i närheten och som har två stycken Chinese crested powder puff hundar (kinesisk nakenhund med päls).
Det är en sån hundras som mamma vill skaffa och vi ville därför se lite hur dom är och så.
Jättefina och goa hundar var det iaf.
Efter det så for vi en sväng till mammas vän Titti som bor i Norslund och då satt en av grannarna till henne ute på gården med en valpkul på ca 8 veckor!
Helt bedårande söta, blanding av chihuahua och någonting mer, så dom var jättesmå och goa.
Dom höll på att vänja sig lite med att vara ute och vid andra människor så det satt ett gäng människor där, för vem kan motstå sånna småttingar =)
Så idag har man fått hundkärlek så det stod härliga till...
Men det är nu järnröret kommer in i bilden, för när vi skulle gå därifrån så gick jag nämligen rakt in med huvudet i det, det stack ut en lång bit från en sån där utomhustorkställning för typ mattor och jag hade samtidigt solen i ögonen så jag såg det inte alls :(
Smällde till rejält och nu har jag alltså extra ont i huvuvdet.'
Otur man kan ha ibland.
Får hoppas att det lägger sig och inte blir värre eller så.
Nu skall jag iaf försöka ta och städa lite i min sunkiga lya för imorgon kommer pappa förbi en sväng.
Så nu skall diskberget väck!
Bye Bye!
Hund Fredag
Hej alla vänner, ovänner och alla ni andra däremellan!
Sitter här med en kopp snabbnudlar med ekologisk tacokryddmix i (som jag har haft i själv i efterhand) vägrar nämligen att ha i den där medföljande kryddpåsen som följer med i paketet då den inehåller enbart crap och typ bara E-nummer och konstgjord skit hit och dit.
Längesen jag käkade nudlar för övrigt och ingenting jag gör ofta, då jag som sagt försöker undvika gluten (vetemjöl m.m) i största mån, men bland gärs det ju undantag som i detta fallet.
Men nog om nudlar och kost ;)
Idag vaknade jag som jag gjort på senaste tiden, trött.
Har gått in i en sån sämre period igen, trött och nedstämd m.m
Spelar ingen roll hur mycket jag sover, är ändå trött lixom.
Mamma drog hur som helst iaf iväg mig på en cykeltur på eftermiddagen till Rusta, Plantagen och ÖoB och jag måste säga att dagen har vekligen gått i hundens tecken på ett eller annat sätt, det mesta idag har vart förknippat med hundar på nått sett...
Sitter här iaf nu hursomhelst och är lite småseg, men jag och N funderar på att åka in till stan och kanske ta en öl, så får se hur det blir med det
Hoppas ni får en fin Fredagskväll!
