Kom o tänka på häromdagen att alla karaktärerna i nalle phu verkar lida av någon slags störnig/diagnos.
Funderade lite mer kring det och detta blev med egna slutsatser och lite hjälp från google m.m resultatet av vad jag kom fram till.
Vad tror ni?
Ganska intressant ämne att fundera omkring.
Nalle Phu
ADHD: Det är troligt attPhulider avnågon slags ouppmärksammadetyp av adhd,dären patientuppvisarslarvigt ochlikgiltigbeteende motsina jämnåriga,utannarcissism.
IMPULSIVITET MED BESATTA FIXERINGAR/OCD: Hanärbesatt avhonung.
Han måste ha med sig denöveralltochärtill och medberedd attta riskerför attfåden.
ÄTSTÖRNING:
Han äter sin honung jämt och ständigt och detta har i största sannolikhet bidragit till hans övervikt.
NÅGON FORM AV UTVECKLINGSSTÖRNING:
Ja han är ju helt klart lite efter i sitt tänkande om man uttrycker det så.
För något år sen i svängarna när sagan om ringen filmerna nyligen släpptes på dvd, så köpte jag så småning om alla filmerna i specialutgåva (förlängda versionerna) . De innehåller förutom filmerna även en massa bonusmaterial. En dag när jag ännu en gång satt och knappade mig igenom kapitlerna med detta bonusmaterial så fick jag syn på en grej som jag inte hade lagt märke till förut. Någonting som hette "DFK6498" och nyfiken på vad det kunde vara så tyckte jag genast på play. Det jag fick se berörde mig något så otroligt djupt, ända in i själen. Det visade sig vara en kortfilm gjord av en kille vid namn Cameron Duncan och sen även en hel dokumentär gjord av filmteamet bakom ringen filmerna som handlar om honom.
(nu undrar ni väl vad det här har med sagan om ringen filmerna att göra och varför detta finns med på extra materialet.
Men lugn bara lugn jag kommer till det, en sak i taget.)
Cameron Duncan föddes i April 1986 på Nya Zeland. Redan i tidig ålder var hans stora passion softball och filmproduktion. Han brukade spela in "hemma gjorda" filmer med sina vänner i parker och i skogen och han drömde om att bli en profisonell softball spelare. Han var en stor talang inom båda två. När han gick i mellanstadiet så vann han skolans förstapris i en kampanj mot rökning, då eleverna fick skapa en egen film som representerade det hela.
Cameron blev även allt duktigare inom softball denna tid, medans åren gick. Den 15 februari 2002 när Cameron var 16 år upptäcktes en knöl i hans ena knä som sedan diagnoserades till osteosarcoma (tumör inne i benstrukturen) och alla hans drömmar om att bli softballproffs rasades. Men mot läkarnas råd så spelade han ändå en sista finalmatch dagen därpå, innan han skulle börja sin behandling mot cancern som skulle komma att få honom spendera stora delar av tiden i rullstol. Kemoterapin mot cancern som han blev behandlad med var mycket smärtsam och tog på krafterna. Men under perioden med behandlingen så gjorde han just denna kortfilm "DFK6498" som beskriver hans sett att se på det hela...
Filmen är så berörande och han delar med sig av så kloka ord i den att jag blev och fortfarande blir rörd till tårar... Kolla in den här nedanför:
(tyvärr så finns det inga undertexter på denna, men kan man engelska så förstår man väl det mesta)
Jag har hur som helst skrivt med allting som sägs i den, här nedanför filmklippet, så kan ni läsa det efteråt om ni inte hör vad han säger eller om ni förstår bättre av att läsa engelska.
Freedom, is taking so mutch for guaranteed You don´t appreciate the small things you have
My number is DFK6498, a number that is printed all over my records as begining of my life here on this weary earth, Sentence to unprison me.
I didn´t kill anybody, i didn´t peform a crime, hell i never eaven drank a drop of licor nor smoked a cigarette, never looked twice at drugs. Im what you call a 100% stright shooter, but im in here. This hell hall, my personal fall, prison. All beacuse of this, this thing, this demon i most care four and nurture. For this is why im here. Its amazing how something so simple can destroy so mutch.
The meals here are horrible, everybody says it. Its amazing how mutch a humanbeing will enjoy just to survive. Its always the same here, always! I have a tenentse to feal sorry for my self, being constantly reminding of the others that joins me here, these people. There young, they to have comitted no crime, for everyone here is innocence
I go trow the day and our day rutin, the headguard is so punctual. He comes in on every morning, binds me to my room. Its a punishment i most face, its a part of my sentence. Its like kryptonine to superman, i hate it! The only thing i have to go by is that its all for my own good.
I suppose it´s my fault im in here. For years i have spent time with fate, maybe fate has choosen to toy with me. In witch case, fate has served this purpose well. I was so free, the world my playground, this soil arena. Fate has pushed me so far its to see my life tider on a itch foot building But i would never jump, i live for my parents the people i love, for when i die its not me who be affected. It´s the ones i leave behind.
This is probably the only god damed prison who leaves their doors unlocked, its a torture that each one have to face. But i dare not leave, not eaven for freedom.
The worse part about being in here its how time ticks by serenely so slowly. Being caged dosen´t mean time stops for we all live our lifes by the clock and so to, do i live mine. But mutch slower. Seconds feels like minutes, minutes like houres, houres like days and days like months. Its like chasing a rainbow and no result, you just chase it.
I find the best way to past the time, its to sleep. Cause when i sleep i dream, and when i dream i can rise abouve the walls of the prison. I dream of waking up among lillys and getting that feeling in my body that only comes when you by your self. A dream of the simple things that possess so mutch beauty for eaven the most unfortunate man.
I dream of listening to the whispering of my breathing, paying attention to the function more so then any rutine moment. I dream seeing things so beautiful that it hurts to watch them, freedom is take so mutch for guranteed when you don´t appreciate the small things you have...
You know, the hardest part about dreaming is having to wake up Cause when i awake, im still here..... --------------------------------------------------------------------------
Genom denna kortfilm ("DFK6498") så blev Cameron lokalt känd via tv på Nya Zeland och medans filminspelningarna av sagan om ringen filmerna tog plats där så fick Peter Jacksson (regissören) höra talas om Cameron och tittade igenom det han gjort och bjöd sedan in honom.
För filmteamet höll samtidigt på med en filmkampanj om organdonation som peter jacksson tyckte att Cameron skulle passa att hjälpa till med . Under deras arbete tillsammans fattade peter Jacksson ett oerhört tyckte för Cameron, som påminde honom mycket om sig själv som ung när han precis hade börjat ägna sig åt film. Cameron fick även medverka under scentagningar av Sagan om ringen och peter lärlde honom myckett.
Det var meningen att Cameron skulle få en liten gästroll i en av filmerna men under deras arbete tillsammans försämrades hans tillstånd rejält och han fick veta att han inte hade så långt kvar att leva. Men han slutförde sitt jobb med donations filmen och under denna period besämde han sig även för att göra en till kortfilm (hans sista) som speglar hans syn på sin sjukdom och kärleken till softball.
"Strikezone"är namnet på den och du kan även se den här nedanför:
Strax efter inspelningsslutet av strikezone så orkade inte Camerons kropp mera. Han somnade in på sjukhus den 12:e November 2003 och han begravdes senare på en kulle med utsikt över en park, just precis så som begravningsscenen i strikezone.. Peter Jacksson medverkade på begravningen... Peter Jackssons fru Fran walsh blev så inspirerad av att få lära känna Cameron Duncan och ta del av hans historia att hon skapade och skrev den oscarsvinnande slutsången "Into the west", som spelas i den tredje och sista sagan om ringen filmen (konungens återkomst) till camerons minne. Så, texten handlar inte bara om Frodo som man kanske kan tro, utan mest om Duncan. Into the west presenterades och spelades för första gången på hans begravning.
Om du äger den förlängda versionen av konungens återkomst och själv vill se dokumentären om Cameron, så finns den på den fjärde och sista dvd skivan i boxen och heter:
"Cameron Duncan: The Inspiration for 'Into the West'
Så börjar sommaren gå mot sitt slut, eller ja, Augusti räknas väl också till sommarens månader antar jag.
Men personligen så har jag alltid tyckt att hösten börjar i augusti, skolorna startar, det börjar bli mörkare om nätterna och kyligare i luften.
Jag är rätt kluven vad det gäller Höst.
En del av mig tycker att den årstiden är helt fantastisk, man får ta på sig massa mysiga stora, varma tröjor, tända llevand ljus och dricka varm choklad när mörknet tätnar utanför, njuta av den enorma färgprakt som naturen bjuder på och man kan vara ute i skogen och plocka bär och svamp.
Den andra delen av mig, som nog tyvärr väger lite tyngre, känner att det kommer en enorm tunghetskänsla med Hösten.
Man känner av att den långa o mörka vintern närmar sig med stormsteg, bristen på dagsljuset som är så viktigt, skolor och jobb börjar igen, det blir kallt m.m
Fast så är det väl med det mycket i livet, att det finns två sidor av mesta.
Det är nog meningen att det ska vara så, så att saker och ting väger upp varandra för att det ska bli balans på något vis.
Ja vad vet jag, en tanke som slog mig iaf, att det kanske är så...
Min sommar har (förutom mitt dåliga mående och att Viggo gick bort) vart bra, det har vart relativt lugnt och den har för det mesta spenderats på hemmaplan.
Jag har cyklat väldigt mycket och tagit mig ut i solen mer än vanligt och det ser jag som ett framsteg, mycket har jag att tacka min mamma för, som dragit iväg mig på saker och pushat på mig.
Tack mami <3
Sen så har det ju vart så bra sommarväder också och det gör ju det hela mer posetivt också.
Det har rent ut sagt vart en fruktansvärt jobbig dag!
Det började med att jag vaknade efter en natt med konstiga och obehagliga drömmar, drömde om skada de människor som jag inte kunde rädda, ambulanser som aldrig kom till undsättning m.m.
Jag kände mig jättekonstig, den där känslan som aldrig bådar gott och sen slog ångesten till, panikångesten.
Overklighetskänsorna, pirrningarna ikroppen, svettningarna och så fuckade magen upp sig som vanligt, ville bara kräkas.
Jag kände att -Okej,nu dör jag!!!
Låt det inte vara en sån här period på gång igen. Snälla!!!!
Försökte fokusera tankarna på någonting annat, vilket typ är omöjligt för det enda hjärna gör är att signalera på hjälp så att hela kroppen säger ifrån.
På darrande ben tog jag iaf mig ut i mammas kök (jag sov där inatt för att vara hundvakt) och letade på en påse med lite ört te som kanske kunde få mig att lugna mig något.
I samma stund så kom mamma hem och berättade att hon fått tid kl 13:00 på Vettris (vetrinärkliniken på arken zoo) till Viggo som kissat Rostfärgat urin sen helgen och frågade om jag ville göra henne sällskap dit.
Jag talade om för henne att jag hade panikångestanfall och inte direkt kände för att ta mig ut nånstans, men samtidigt så kände jag att jag ville komma ut i friska luften plus att rastlösheten pockade på mig.
Så jag drack upp mitt te och försökte få i mig en smörgås, det kändes något bättre efter det.
Så vid 12:30 fick vi skjuts upp till Vettris och fick komma in på undersökning.
Vetrinären ställde frågor och lite sånt där allmänt som dom gör, viggo lämnade urinprov som i det här läget var rent blod nästan i stort sett och deras apparat kunde knappt läsa av det pga det.
Misstanken var först att han kanske hade stenar i urinblåsan så röntgen togs men visade ingenting sånt.
Sedan kom en sjuksyster in och tog blodprov och vi fick vänta en stund på provsvar.
Sen kom dom in en gång till och behövde ett till blodprov för dom var osäkra på hur hans blod koagilerade.
Plus att dom satt en kanyl på honom (här började vi ana oråd) och då upptäckte sjuksystern även att viggo hade vad som såg ut att vara blödningar i huden och även i tandköttet.
Vetrinären kom in igen tittade på detta och berättade att blodproverna visade att han bla har för lite röda blodkroppar, vilket i värsta fall kan leda till förblödning om ingen åtgärds sätts in fort.
Så vi blev remiterade till djursjukhuset snarast för inläggning av honom.
Stackars mamma bröt ihop lite och jag var mest i chock.
Vi fick lov att åka taxi därifrån till djursjukhuset och väl framme fick vi komma in på ett rum och fick information om vad som skulle hända därnäst. Inläggning med blodtransfusion och så vidare utredning.
Så vi fick lämna våran älskade pojke där och varken vi eller djursjukhuset vet ännu inte om han kommer bli bättre eller frisk
Jag är fortfarande i chock, känns så overkligt allting, plus att ångesten knappast blev bättre av detta.
Stackars Viggo, Stackars mamma!!!
Det enda posetiva i det hela är att Viggo hela tiden vart väldigt pigg, vilket vertinären också sa var ett bra tecken, då dom vanligtvis blir väldigt slöa och trötta vid blodbrist.
Så jag håller mina tummar och ber för att det ordnar sig med våran älskade underbaraste Viggo.
I nyaste nummret av tidningen amelia (Nr 23) kan ni läsa ett reportage om min syster . Hon har gått ut offentligt med sin diagnos Bdd i hopp om att kunna hjälpa andra. Min modiga sis <3
Åh, ikväll bestämde jag mig för att leta upp några låtar som jag verkligen älskade när jag var liten.
Och jag fick verkligen en nostalgitripp och tårar i ögonen när jag hörde dessa igen.
Så många minnen!
Lägger upp en del av dem här och delar med mig av mina barndomsminnen.
1. Kalle Moraeus - Beatrice
Jag får rysningar och tårar i ögonen av den här låten och jag minns som liten att jag tyckte att den var så otroligt fin, fast jag kallade låten för Peatris då på den tiden eftersom jag trodde att det var det dom sjöng =).
Tror för övrigt nu i vuxen ålder efter att ha lyssnat på texten att han sjunger om en skyddsängel.
Jag var besatt av den här låten under en period i typ 8-9 års åldern och jämt när jag var hemma hos min bästa kompis så ville jag lyssna på den om och om igen för hon hade den på cd-skiva och det hade inte jag ;)
Mamma brukade spela den här låten och eftersom jag inte kunde engelska så ville jag veta vad dom sjöng, så hon berättade lite och jag tyckte att det var så sorgligt och tyckte så synd om dom där barnen som sjunger i låten för jag trodde typ att det var på riktigt ^^
Inte undra på att man känner sig ledsen och nedstämd.
Är man känslig som jag så är det inte lätt =S
Först detta i Norge.
Sen idag så fick jag veta att det tydligen är någon som hittats död i grannhuset hemma hos mamma, det var både poliser och ambulanser där igår och idag kom det tydligen en likbil.
Jag vet inte så mycket mer än så just nu.
Så jäkla obehagligt.
Och så går man in på facebook och vad få man se där, jo en massa status uppdateringar om att Amy Winehouse har hittats död idag, går in på atonbladet.se och får det bekräftat.
Ja, sen så händer det väl en massa mer ute i världen också givetvis, som man inte är medveten om.
Det är så hemskt och trakiskt allting.
Det är som att den ena händelsen smittar av sig och att det blir som en hemsk rundgång.
Så jag får väl "tända" ännu ett ljus nu då, eller hundra!
Här i min blogg handlar det en del om mitt liv/mående men även mycket om sådant som jag tycker om och som rör mina intressen.
Jag är en Estetisk/konstnärlig/bohemisk, snäll, omtänksam, känslig, djur/naturälskande, andlig, smågalen, pysslig, drömmare....
Välkommen!
Titta gärna in min andra blogg också: http://welcometotheasylum.blogg.se
Som handlar om mitt andliga intresse och annat inom det området.
Om mig
Hejsan!
Jag är en tjej vid namn Mia.
Från och bosatt i Falun.
Född 87.
--- Jag är och har vart sjukskriven för depression/ångest under en längre period.
I min vardag kämpar jag med sjukdomens upp och nedgångar.
Ångesten har i stort sett funnits med mig i hela mitt liv och resulterar bl.a i panikånget, depression och mycket kroppliga problem m.m.
Jag har också en form av social fobi och GAD(Generaliserat ångestsyndrom).---
---Här i min blogg handlar det en del om mitt liv/mående men även mycket om sådant som jag tycker om och som rör mina intressen.---
---Jag är en Estetisk/konstnärlig/bohemisk, snäll, omtänksam, känslig, djur/naturälskande, andlig, smågalen, pysslig, drömmare---
--Välkommen!--
--Titta gärna in min andra blogg också: http://welcometotheasylum.blogg.se
Som handlar om mitt andliga intresse och annat inom det området.---