Tisdag
Hej!
Nu har jag precis käkat lite.
Det blev veggiburgare, majspasta och en jättegod (om jag får säga det själv) pastasås gjord på passerade tomater, röd/gul/vitlök, kryddor, fond de chef buljong och lite balsamvinäger.
Har inte hunnit med så mycket annat idag, förutom att städa lite, surfat och druckit en kopp kaffe och jag är rastlös så jag skulle kunna springa hundra mil känns det som, samtidigt som att jag är massa seg och håglös.
En väldig jobbig känsla med andra ord...
Jaja, nu ska jag kolla lite tv, så får man väl se vad kvällen för med sig.
Hej!
Nu har jag precis käkat lite.
Det blev veggiburgare, majspasta och en jättegod (om jag får säga det själv) pastasås gjord på passerade tomater, röd/gul/vitlök, kryddor, fond de chef buljong och lite balsamvinäger.
Har inte hunnit med så mycket annat idag, förutom att städa lite, surfat och druckit en kopp kaffe och jag är rastlös så jag skulle kunna springa hundra mil känns det som, samtidigt som att jag är massa seg och håglös.
En väldig jobbig känsla med andra ord...
Jaja, nu ska jag kolla lite tv, så får man väl se vad kvällen för med sig.
Kaos....
Jag orkar inte säga så mycket för tillfället...
Men det händer en hel del nu....
Känslomässiga saker som suger musten ur mig.
Tankarna snurrar värre än någonsin.
Men jag tänker inte gå in på några detaljer om varför...
Mår iaf riktigt dåligt...
Min hjärna är överbelastad och det känns som den ska explodera!!!!
Men nu är ju detta faktist verklighet och hjärnor gör ju inte sånt av dåligt mående, utan dom reagerar med förrvirring, overklighetskänslor, mineststörningar och ångest när det blir för mycket för dom.
Så någonstans mitt ibland allt det befinner jag mig nu.
Och som om inte det var nog så har problemen med "hjärt-värken" och den otroliga orkeslösheten/tröttheten + det andra återkommit igen och blitt värre...
Jag sover och sover men är ändå trött och ibland kan jag inte ens sova iaf pga ångesten och paniken som river min kropp itur.
Jag VILL vara här och nu och jag SKA få må bättre med mig själv tids nog.
Detta är lite som att stirra sin största fiende i ansiktet!
Jag upplever alla mina, eller iaf många av mina rädslor i det här.
Och jag är livrädd, men jag gör det ändå!
Jag orkar inte skriva nått mer om detta nu och riskera att bli "för privat" i mitt snack, så det får räcka för tillfället.
Behövde bara plocka ur mig lite och få skriva av mig....
Men det händer en hel del nu....
Känslomässiga saker som suger musten ur mig.
Tankarna snurrar värre än någonsin.
Men jag tänker inte gå in på några detaljer om varför...
Mår iaf riktigt dåligt...
Min hjärna är överbelastad och det känns som den ska explodera!!!!
Men nu är ju detta faktist verklighet och hjärnor gör ju inte sånt av dåligt mående, utan dom reagerar med förrvirring, overklighetskänslor, mineststörningar och ångest när det blir för mycket för dom.
Så någonstans mitt ibland allt det befinner jag mig nu.
Och som om inte det var nog så har problemen med "hjärt-värken" och den otroliga orkeslösheten/tröttheten + det andra återkommit igen och blitt värre...
Jag sover och sover men är ändå trött och ibland kan jag inte ens sova iaf pga ångesten och paniken som river min kropp itur.
Jag VILL vara här och nu och jag SKA få må bättre med mig själv tids nog.
Detta är lite som att stirra sin största fiende i ansiktet!
Jag upplever alla mina, eller iaf många av mina rädslor i det här.
Och jag är livrädd, men jag gör det ändå!
Jag orkar inte skriva nått mer om detta nu och riskera att bli "för privat" i mitt snack, så det får räcka för tillfället.
Behövde bara plocka ur mig lite och få skriva av mig....
Nytt år, Nya sår....
Haha, nä fy vad det lät depressivt =)
Jag drev lite där faktist, för jag ser ljust på 2011.
Vill börja få må bättre nu och imorgon ska jag försöka att börja ta tag i lite saker, dels angående psyk och sen också ang mina "kroppsliga" problem som jag inte verkar komma någon vart med pga läkarvården som mest verkar avfärda mig och mina diagnoser.
Så jag får helt enkelt "dra vidare" med detta själv till andra som kanske tar en mer på allvar.
Jag pratar om då om "privat vård" och alternativ behandlingar, det dåliga är att man får kosta på det själv och det brukar i sin tur vara ganska dyrt, men jag måste försöka lösa detta för jag vill inte må skit alltid!!!
Jag har även börjat känna mig mer öppen för det "andliga" igen och kan kanske börja ta upp det som mitt intresse igen i små doser till att börja med.
Visst, jag är långt ifrån redo för stora saker och jag måste ta "babysteps until im fullgrown" så att säga, men det känns som att det är något på gång iaf och det är bra...
Och ja, jag är fruktansvärt rädd för att falla tillbaka och komma in i det ångest/panik/värk stadiet igen som jag gjort iaf 2 gånger förut och det sitter ju i så länge...
Jag har fortfarnade kvar allt det där som minnesrubbningar, förrvirring, ångest/panik känslor, värk m.m och jag vet inte hur länge jag får dras med det.
Men om man jämför med hur det var för någon månad sedan så är det stört mycket bättre just nu i detta tillfälle och det är jag mycket tacksam för.
Mina rädslor är nog min största last.
Men jag har ändå börjat tänka att om jag faller igen, så gör jag det även om jag inte vill.
Ibland kan man inte styra över saker och ting hur mycket man än önskar det...
Men det jag kan göra, är att försöka lära mig att hantera situationen så att det inte blir ännu värre...
Våren ropar på mig långt bort i kylan, snart är vintern över och det blir varmt igen.
Det ser jag fram emot,
men så länge så får jag försöka vara här i nuet och hålla ut, göra så gott jag kan.
Jag är faktist glad för att jag är envis =)
Oj, ett sånt här posetivt inlägg var det ett tag sen jag skrev här i bloggen.
Men jag vill att det ska osa hopp och tro på mig själv om denna text =)
Jag behöver en knuff av mig själv lika mycket som jag behöver det från andra.
Jag tror att det var välbehövligt för mig att ta en liten längre bloggpaus och inleda 2011 med detta..
Kärlek till er alla // Mia
P.S Jag har börjat att bo i min lägenhet igen och det känns bra =) D.S
1:a Advent Med Min Fina Mamma <3
Japp, första ljuset får man tända i staken nu =)
Hoppas att ni allesammans har haft en trevlig och mysig 1:a advent.
Jag har sovit hos mamma i helgen och umgåtts med henne, har vart mys men jag är dock sämre igen med allt min skit =(
Värken, ångesten, den ständiga hjärmdimman, förvirringen, magproblemen och allt det där är värre igen.
Det känns som att jag inte är närvarande i det som sker samtidigt som att jag är det.
Så otroligt svårt att beskriva och ännu svårare att uppleva!
Det känns så otroligt fel inne i mig!!!!
Jag vill ju så gärna få må bra.
Bli Den glada Mia...
Sitter i detta nu och känner mig helt "förlorad", overklighetskänslorna tar över mig och tårarna rinner ner för mina kinder...
Hursomhelst, trotts det så var jag och mamma i stan på julskyltningen en stund ikväll.
Var längesen jag var på det sist, så vi bestämde oss helt enkelt för att åka in och kika lite och bara vara.
Åh, vad jag önskar att jag hade ekonomi att hjälpa min mamma med en massa saker...
Hon har det inte så bra ställt med det pga vissa orsaker, trotts det så ser hon ändå nästan alltid positivt på livet och ställer upp för andra.
Har alltid ett gott skratt över till låns.
Hon ser lyckan i de små sakerna och det är ju så det ska vara.
Hon är en riktigt förebild och jag är så glad att jag har henne..
En ängel i människoform.
Hennes liv har inte alltid vart någon dans på rosor, men hon har haft styrkan och accepterat den rätta hjälpen att ta sig tillbaka och tar nu en dag i taget med ljusa steg.
Ett av hennes motton är : "Se inte omöjligheterna, se möjligheterna!"
Min älskade mamma <3
Jag älskar givetvis hela min familj så obeskrivligt mycket, men detta inlägg tänkte jag tillägna speciellt till henne.
Puh, det blev känslosamt detta...
Ska gå och ta mig en varm dusch nu tror jag och torka mina tårar.
Kram på er allesammans och ta hand om varandra!
Kanske Något På Spåren....
Jag är vaken innan 12.00, wihoo =)
Vaknade dock som vanligt med ont i lungorna och kände mig allmänt krasslig....
Don´t worrie be happy, ett bra uttryck att använda, men ibland är det inte så lätt, speciellt inte när man går med någonting som påverkar en på alla plan och man bara oroar sig för vad som är fel och kroppen och sinnet bara skriker Vi orkar inte meer!!!!.
Jag vet iaf nu vad jag ska be läkarna ta prov på för jag tror jag kan vara något på spåret, som dom kan ha missat, som dom ofta missar inom vården och som ofta förväxlas med andra saker tex panikångest.
Det är nämligen något som heter hypotyreos/hypometabolism (problem med ämnesomsättningen/problem med sköldkörteln) och ev problem med binjurarna.
Jag har läst jättemycket om detta nu, fick tips om det och läste massa artiklar i en dagstidning och på nätet
>> HÄR<<
Jättemånga av symptomen och tillstånden stämmer in på mig så det är läskigt lika.
Jag har dessutom anlag för att få något liknande eftersom min mamma har underproduktion av sköldkörtelhormon och äter levaxin för det...
Jag har tidigare gjort ett sköldkörtelprov (blodprov) för några år sen som inte visade någonting fel, men grejen med hypotyreos/hypometabolism
är att ett blodprov i många fall inte visar någon avikelse utan man måste ofta göra kompliterande prover. bl.a ett 24-timmars urinprov på T3 och T4, som bättre verkar korrelera med patientens symtom än vad blodprov gör.
Sjukvården har inte så stor vetskap om detta ännu och missar ofta många såna här fall, pga det så går många i dagens samhälle där ute och får kämpa och söka vidare för sina problem och detta kan i värsta fall bli livshotande...
Förjävligt rent ut sagt!!!
Jag önskar så att jag har hittat svaret på mina problem så att man kan börja göra någonting åt detta för jag vet inte hur länge jag kommer orka med detta =S
Det skulle vara min största dröm som gick i uppfyllelse om jag fick börja må bra på riktigt, börja njuta av livet och vara närvarande <3
Nu återstår bara att få min vårdcentral och läkare att göra det prov som behövs för att kunna faställa eller utesluta detta...
Ska skriva ett långt mail till min läkare tror jag...
Nu orkar jag inte älta mer i detta för tillfället, utan ska titta lite på tv och ta det lugnt ett tag..
Puss på er!
Crossroad
Hej allesamman!
Tänkte passa på att uppdatera lite, när orken finns.
Mitt tillstånd är ganska oförändrat, värken och skiten är fortfarande kvar och jag är fortfarande orolig och förtvivlad över vad felet kan vara, dock så känner jag mig en smula bättre till och ifrån iaf och jag hoppas att det fortsätter så.
Men nu byter vi samtalsämne.
Hoppas att ni allesammans har en bra helg, mina dagar är ju som sagt lite upp och nedvända men igår så hade jag och Nicke iaf lite Supernatural marathon på kvällen, det var spännande och mysigt, blir väl kanske att fortsätta med det idag.
Fast först ska vi försöka ta oss iväg till affären och handla hem nått ätbart, ska även försöka ta oss ut på en promenad då det lätt glöms bort när man mår dåligt.
En vända runt Tisken skulle nog vara skönt.
Det är lätt att "stänga in sig" i med sitt dåliga mående.
Så vi får väl se.
Fullmåne är det ute också, men ingen snö ännu.
Det är lite konstigt eller lite komiskt rättare sagt, att dom i Stockholm, småland o typ södra Sverige har fått snö så att det är vitt på backen, men här i norr, eller ja iaf i Falun så är det barmark ännu.
Det snöade ju dock förra veckan som jag skrev i föregående inlägg, men det var inget som låg kvar.
Jag är då iaf glad så länge snön håller sig borta, brrr för vintern!!!
Nu ska jag läsa lite bloggar och dricka upp mitt thé, ha en bra Lördag allesammans!
// Kärlek på er!
Fredag: 2010-10-16
Hej!
Är hemma i Falun nu,Pappa skjutsade hem mig idag. Ville vara kvar längre i "tryggheten" men jag måste försöka vara hemma också även fast allt känns helt upp och ner.
Fast jag "bor" iof hos mamma ett par dagar nu, då Nicke har åkt till Linköping för att hälsa på sin pappa och jag klarar typ inte av vara själv när jag mår så här..
Eller jag ska sova och så här iaf, ska försöka vara lite hemma i min lägenhet också, fast det är svårt att vara med sig själv men måste ju försöka iaf.
Sitter just nu med skitvärken i kroppen. Ovanligt va!? *Not*
Tagit 2 värktabletter fast jag redan vet att det inte kommer hjälpa då jag gjort samma sak nästan varje dag sen det började.
Men jag chansar och hoppas att det kommer hända något...
Undra hur länge det ska vara så här? Hur länge ska jag vara i detta tillstånd, stå ut med detta? Och vad är det som orsaker det här? Vart kommer värken, alla symptom iifrån???
Tänk om det aldrig går över?!
Alla dessa frågor som maler i mitt huvud!!!
Behöver ro i kropp och själ, låt mig få bli bra!!!
Fan att jag ska grubbla så mycket, hjälper ju ingenting egentligen och det tär på mig något fruktansvärt.
Men tankarna och oron finns där hela tiden iaf...
På måndag ska jag nog iaf försöka ta tag i och kontakta min läkare för att höra hur man ska gå vidare med det här, men det känns som att jag inte blir tagen på allvar av nästan någon och det gör mig ännu mera frustrerad...
Gah, jag behöver någon som kan trolla, utföra ett mirakel!
Nu går jag iaf och borstar tänderna, tar en atarax och hoppas på nån sömn i natt.
P.s Sorry att jag skriver så mycket om värken och mitt dåliga mående, men det är så skönt att skriva av sig det lite och inte "gå och bära" på allt. Ni får välja om ni vill läsa det eller inte.
D.s
-I Pray Night And Day To Get Back Controle Over Myself-
Relese me from this pain and pressure.
Let me heal and take my worries away.
I want to live free in harmony with life and with my self.
Its a nightmare and im lost, please relese my mind to be safe and strong like never before.
I want to live minute by minute and not always be ahead of time inside me.
I dont understand this and its scary as hell..
Please let me heal!
Let me heal and take my worries away.
I want to live free in harmony with life and with my self.
Its a nightmare and im lost, please relese my mind to be safe and strong like never before.
I want to live minute by minute and not always be ahead of time inside me.
I dont understand this and its scary as hell..
Please let me heal!
-Se Till Mig Som Liten Är-
Let Me Heal
Jag är ett vrak.
Orkar inte skriva så mycket, glömmer bort saker och ting i detta tillstånd som jag är i och orkar inte tänka snart...
Känns som att hjärtat håller på att ge upp varenda dag för det värker och krånglar, i snart 2 och en halv vecka har det hållt på konstant nu, har knappt fått någon sömn för jag vaknar av värken och pga ångest typ varannan timme och det känns som om kroppen inte vill mer, men jag vill!!!!
Glömmer som sagt en massa saker, dagar och datum m.m går in i varandra...
Hjärnan är som bortdomnad...
Jag är så rädd för att jag ska dö, försvinna.
Att detta är något farligt och det hjälper inte att folk säger att det inte är det för för mig känns det att det är nått som är galet fast jag intalar mig gång på gång att det inte är det.
Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, jag hatar att älta, men jag måste få skria av mig och ni behöver inte läsa detta om ni inte vill!!
Och framför allt så behöver ni inte tycka synd om mig, men ni får gärna sända "ljus" och bra tankar till mig för det behöver jag.
Jag skriver detta för min egen skull...
Nu måste jag dra, orkar inte fokusera mer...
När man mår dåligt, så här sjukt dåligt, det är då man verkligen inser hur mycket de små sakerna i livet betyder. Så otroligt mycket!
Orkar inte skriva så mycket, glömmer bort saker och ting i detta tillstånd som jag är i och orkar inte tänka snart...
Känns som att hjärtat håller på att ge upp varenda dag för det värker och krånglar, i snart 2 och en halv vecka har det hållt på konstant nu, har knappt fått någon sömn för jag vaknar av värken och pga ångest typ varannan timme och det känns som om kroppen inte vill mer, men jag vill!!!!
Glömmer som sagt en massa saker, dagar och datum m.m går in i varandra...
Hjärnan är som bortdomnad...
Jag är så rädd för att jag ska dö, försvinna.
Att detta är något farligt och det hjälper inte att folk säger att det inte är det för för mig känns det att det är nått som är galet fast jag intalar mig gång på gång att det inte är det.
Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, jag hatar att älta, men jag måste få skria av mig och ni behöver inte läsa detta om ni inte vill!!
Och framför allt så behöver ni inte tycka synd om mig, men ni får gärna sända "ljus" och bra tankar till mig för det behöver jag.
Jag skriver detta för min egen skull...
Nu måste jag dra, orkar inte fokusera mer...
När man mår dåligt, så här sjukt dåligt, det är då man verkligen inser hur mycket de små sakerna i livet betyder. Så otroligt mycket!
...
När Verkligheten Blir En Mardröm
Det har startat igen....
Denna jävla värk i kroppen och konstiga symptom som jag har haft problem med förut...
Sist jag hade det det var som sagt då jag fick mitt nervsammanbrott (ca 2 år sen) och blev totalt nedbruten.
Trodde att jag skulle dö och så.
Och dom (läkarna) kan inte hitta någon direkt orsak till det hela, har gjort en hel rad olika prover och undersökningar under de senaste åren utan resultat, mer än att min ångest har någonting med det att göra.
Den förstärks nått enormt av skiten!
Im back on track again kan man ju lugnt säga, men jag vill inte, jag måste härda ut!
Även fast värken får mig att bli galen, får mig att gå sönder, får mig att känna mig helt fuked up på alla sätt och vis!
Jag undrar bara var det är för fel på mig??
Varför varför varför???
Detta var en av mina mardrömmar som jag verkligen fasade för att den skulle komma tillbaka och nu har den det!
Jag blir så ledsen, jag gråter och känner mig så liten och hjälplös igen...
Gråter för att jag känner mig till besvär, får dåligt samvete för att jag mår dålig!
Jag får dåligt samvete för att jag gråter, känner skuld över det (det är därför jag har så svårt att gråta annars) men det måste ut!
Jag måste tillåta mig det nu, även om det inte gör värken bättre så känns det iaf befriande.
Vet inte vad jag ska göra!? Finns det nått att göra?
Jag vet bara just nu att den närmaste tiden kommer bli äckligt jobbig både fysiskt och psykist om det har tänkt att sitta i lika länge som sist och som det brukar göra...
Jag ber till gud och änglarna att det ska gå över snart, så fort som möjligt, att det bara är tillfälligt.
Ska försöka med det jag kan, för jag vill inte "försvinna" som sist!!!!
Jag är rädd för att somna, rädd för att vakna, rädd för att försvinna!!!
Jag vill bara leva ett bra liv
Give me back my one me!!!!!
Come On, Live Again
Im, standing outside and bark att the moon.
Tonight is magic, but i am a fool..
Cold and windy freezing hell, im a witch and your my spell
Im standing outside and smile at the moon
I know it all be better soon
/Mia
----------------------------------
Morgonglitter, Ångestsplitter
God morgon världen!
Här sitter jag som en vakande zombie, sömnlös och jävlig.
Borde ligga och drömma nu vid denna tidpunkt, men jag har helt enkelt inte kommit till ro ännu och nu kan jag inte bestämma mig om ifall jag ska vara vaken och inte sova alls (fast jag är skittrött) eller ta och göra det men då antagligen sova bort dagen och det känns jäkligt onödigt...
Dagens problem, höhöhö ;)
Nä, men jag tror faktist att jag ska ta och sova och ställa alarmet på mobilen sjutusen gånger på en rimlig tid så att jag kan få ut lite av denna söndag iaf...
Ja, föresten så har ni kanske märkt att jag inte har bloggat på ett par dagar nu.
Mitt mående har vart väldigt mycket ner nu, vart sängliggande med ångest m.m...
Orkar inte gå in på speciella detaljer här på bloggen, men det är rätt jobbigt just nu iaf.
Känt mig apatisk och inte kunnat ta mig för någonting =S
Well, well i Fredgas tog jag mig iaf äntligen iväg till psyk , trots alla tidigare motgångar och min ångest.
Fy f*n vad bra det kändes att äntligen komma iväg dit igen.
Jag pratade med min terapeut jättemycket och hon är så himla snäll och förstående och nu kommer jag antagligen börja få ännu bättre hjälp så småningom (har redan haft jättebra stöd och hjälp, men jag behöver nog en del kompleteringar till det) så det känns bra.
Efter vårat snack så fick jag måla ut min ångest och sedan sätta ord på den och det kändes befriande =D
Kände mig lite starkare för stunden efter mötet när jag gick därifrån, så jag träffade upp mamma och vi passade på att gå och förtidsrösta medans jag var på "fötter" så att säga.
Var skönt att få det avklarat...
Nä, nu känner jag att jag måste ta och avrunda detta inlägg för att jag börjar bli för trött i huvudet och jag snubblar på orden, så jag säger både god morgon och god natt nu!
Får se när jag dyker upp här nästa gång, inte på ett par timmar iaf för nu ska jag förhoppningsvis till de härliga drömmarnas värld!
Bye!
DAGENS LÅT: Tomas Ledin- Håll Ut
(Denna låt påminner så mycket om när jag mådde som sämst med mitt "nervsammanbrott" av panikångest för ca två och ett halvt år sen, då det verkligen var som värst och jag trodde att jag skulle dö och grejer.
Låten spelades då på radion en dag och det känndes lite som ett tecken.
Hade aldrig hört låten förut och den var typ ny på radiokanalerna och orden var som tagna till min situation.
Har typ inte hört den sen dess. och av en slump så kom jag att tänka på den härom dagen.
Den är värd att lyssna på flera gånger om och därför så blir det dagens låt)
När ska mörkret ta slut
och vinterns kyla ge sig av
När allt faller liksom snö
öch det är tyst som i en grav
Varje morgon mittemot mig
samma längtan i din blick
Du tittar ut genom vårt fönster
Tänk att få vakna i ljus
Håll ut tiden är vår vän
Håll ut kommer snart med solen
Håll ut vi ska klara det här tillsammans
Håll ut några veckor till
Håll ut livet vänder i april
Kom och håll om mig
Håll ut
Hur länge ska vi halka fram
på alltför isig trottoar
Dina kinder domnar bort
Men min vilja den finns kvar
Vi skynda hemåt genom mörkret
snåla vindar ryker på
Du drar din kappa tätt intill
Tänk att få gå här i ljus
Håll ut tiden är vår vän
Håll ut kommer snart med solen
Håll ut vi ska klara det här tillsammans
Håll ut några veckor till
Håll ut livet vänder i april
Kom och håll om mig
Håll ut
Du ska kämpa
jag vet att vi kan
Vi ska klara det
ta oss fram
genom ett slaskigt mars
mot bättre tider
Snart ska vi leva i ljus
(Håll ut)
Håll ut tiden är vår vän (Håll ut)
Håll ut kommer snart med solen (Håll ut)
Håll ut vi ska klara det här tillsammans
(Håll ut)
Håll ut några veckor till (Håll ut)
Håll ut livet vänder i april
Kom och håll om mig
Håll ut
Kom och håll om mig
Kom och håll om mig
Kom och håll om mig (kom och håll om mig)
Kom och håll om mig
I Got A Hole In My Head
Hej alla små liv därute!
Nu står hösten för dörren igen här i Falun, som den har gjort ett bra tag nu =S
Dröjer väl inte länge förens snön kommer (spykänsla i munnen)
Blandade känslor faktist, jag är ju inget superfan av hösten alltså, men men den kommer vare sig jag gillar den eller inte....
Idag skulle jag bara vilja ta ett hagelgevär, eller nej föresten en stridsvagn och skjuta sönder alla mina hjärnspöken som härjar runt där uppe.
Det skulle bli ett STORT tomt hål där och det skulle kunna fyllas med så mycket bättre saker.
Gaaah, man kan ju bli galen för mindre.
Jag är så trött på detta!
Det är skitsvårt att ens ta sig utanför dörren nu för tiden och jag måste ta mig iväg till psyk så snart som möjligt för att diskutera läget med min terapeut, måste tänka ut nån slags plan, jag klarar ju inte detta ensam.
Nu orkar jag inte skriva något mer för tillfället, blir överbelastning i huvudet.
Skriver kanske mer senare ikväll.
Tar mig en kopp te och invänta fångarna på fortet.
Bye!
Känslostorm
Fif*n, den här dagens början har kännts som en dröm....
Den har vart helt konstig och overklig kan jag säga.
Jag har haft en så stor känslostorm som bara flög på mig och drog ner mig totalt...
Började med att jag var på ett sjuhelsikes humör, svor kastade saker och var helt galen inombords.
Det är ett rent under att jag inte skadade mig mer än ett sår på fingret så som jag härjade runt.
Sen så blev jag helt likgiltig som en slags zombie på autopilot och gick runt så ett tag och bara kände mig helt off....
Så gick det sedan över till gråt och jag låste in mig i badrummet och grät och grät samtidigt som jag hade någon form av mild panikångest attack...
Nu för tillfället känner jag mig sådär.
Är helt makalöst trött efter allt detta, trotts att jag ändå sovit föör mycket redan.
Jag vet inte vad det är med mig, känns som att jag går igenom någon slags förändring, antingen mot det bättre el det sämre.
Jag kan faktist inte avgöra just nu.
Ska iaf till min läkare på måndag, då jag ska fråga om byte av medecin och se vad vi kommer fram till och om det isfall blir någon skillnad.
Ska även äntligen tebax till min terapi, det också på måndag.
Behöver det nu mer än någonsin känns det som..
För känslan jag har nu är att jag orkar fan inte mer!
Den har vart helt konstig och overklig kan jag säga.
Jag har haft en så stor känslostorm som bara flög på mig och drog ner mig totalt...
Började med att jag var på ett sjuhelsikes humör, svor kastade saker och var helt galen inombords.
Det är ett rent under att jag inte skadade mig mer än ett sår på fingret så som jag härjade runt.
Sen så blev jag helt likgiltig som en slags zombie på autopilot och gick runt så ett tag och bara kände mig helt off....
Så gick det sedan över till gråt och jag låste in mig i badrummet och grät och grät samtidigt som jag hade någon form av mild panikångest attack...
Nu för tillfället känner jag mig sådär.
Är helt makalöst trött efter allt detta, trotts att jag ändå sovit föör mycket redan.
Jag vet inte vad det är med mig, känns som att jag går igenom någon slags förändring, antingen mot det bättre el det sämre.
Jag kan faktist inte avgöra just nu.
Ska iaf till min läkare på måndag, då jag ska fråga om byte av medecin och se vad vi kommer fram till och om det isfall blir någon skillnad.
Ska även äntligen tebax till min terapi, det också på måndag.
Behöver det nu mer än någonsin känns det som..
För känslan jag har nu är att jag orkar fan inte mer!
Våtmarker
Mmm, det regnar så härligt ute och jag har inte vart vaken så där speciellt länge fast klockan är sisodär halvsex på kvällen.
Tur att jag har regnet att skylla på idag som anledning till mitt sömnbehov.
Vi kan låtsas attt det är pga det för tillfället =P
En kopp grönt te och en egenbakat cupcake sitter jag och smaskar på.
Känner mig lite trevligare i humöret idag, om man lämför med hur det var igår.
Jag var nämligen på ett sjuhelsikes humör då och jag skulle gått o väl ha kunnat slagit till någon om jag nu inte hade den egenskapen att kunna lägga band på mig själv.
Det var väl pga en kombination av att jag inte hade ätit speciellt bra med mat i rätt tid (blir förjävla irriterad när jag är hungrig) och för att jag håller på att trappa ner mina antidepressiva till den lägsta dosen...
Har mer och mer övervägt att gå på nån annan sort och prova om det funkar bättre, då jag som sagt verkligen inte trivs med Citalopram längre.
Fast jag vill först och främst se och känna om det ändå skulle kunna funka med den här dosformen så att säga.
Men det tar ju ett litet tag för kroppen att ställa om sig och jag har alltså därför fått enorma humörsvängningar som en tillfällig biverkning.
Min vardag är fortfarande helt fuked up pga tröttheten och orkeslösheten som gör mig till en sleepwalker.
Jag hatar det , men jag kämpar på!
Vill juh bli pigg och glad, ha ett "vanligt" liv och orka fungera normalt!
Jag önskar bara att det kunde komma en lösning på problemet, men det görs inte av sig självt det vet jag juh.
Därför måste jag försöka hitta lösningrn själv och med hjälp av andra, genom att b.la arbeta med mig själv och mina känslor.
Vilket jag ska ta tag i nu igen till hösten, då min psykolog är tebax från sin semester...
Hmm, man kanske skulle gå ut naken på gräset och dansa i regnet lite i brist på annat, som en slags "renings ritual" hehe.
Det skulle vara kul och se hur mina grannar reagerade, blev nog säter nästa för min del då XD
See ya!
Tur att jag har regnet att skylla på idag som anledning till mitt sömnbehov.
Vi kan låtsas attt det är pga det för tillfället =P
En kopp grönt te och en egenbakat cupcake sitter jag och smaskar på.
Känner mig lite trevligare i humöret idag, om man lämför med hur det var igår.
Jag var nämligen på ett sjuhelsikes humör då och jag skulle gått o väl ha kunnat slagit till någon om jag nu inte hade den egenskapen att kunna lägga band på mig själv.
Det var väl pga en kombination av att jag inte hade ätit speciellt bra med mat i rätt tid (blir förjävla irriterad när jag är hungrig) och för att jag håller på att trappa ner mina antidepressiva till den lägsta dosen...
Har mer och mer övervägt att gå på nån annan sort och prova om det funkar bättre, då jag som sagt verkligen inte trivs med Citalopram längre.
Fast jag vill först och främst se och känna om det ändå skulle kunna funka med den här dosformen så att säga.
Men det tar ju ett litet tag för kroppen att ställa om sig och jag har alltså därför fått enorma humörsvängningar som en tillfällig biverkning.
Min vardag är fortfarande helt fuked up pga tröttheten och orkeslösheten som gör mig till en sleepwalker.
Jag hatar det , men jag kämpar på!
Vill juh bli pigg och glad, ha ett "vanligt" liv och orka fungera normalt!
Jag önskar bara att det kunde komma en lösning på problemet, men det görs inte av sig självt det vet jag juh.
Därför måste jag försöka hitta lösningrn själv och med hjälp av andra, genom att b.la arbeta med mig själv och mina känslor.
Vilket jag ska ta tag i nu igen till hösten, då min psykolog är tebax från sin semester...
Hmm, man kanske skulle gå ut naken på gräset och dansa i regnet lite i brist på annat, som en slags "renings ritual" hehe.
Det skulle vara kul och se hur mina grannar reagerade, blev nog säter nästa för min del då XD
See ya!
Jag drunknar här!
Jag måste skriva av mig det här...
Det blev för mycket bara och jag måste ha någonstans att göra av det nu och därför får det bli här...
Inte för att det har hänt något speciellt el så, men jag har känt att något har vart på gång i ett para dagar.
Plus att jag är extra känslig nu när jag har mens, så jag har bara väntat på att det skulle brista.
Det är så skönt att gråta ut lite, eftersom jag har så svårt för det.
Eller svårt med känslorna över huvudtaget, mest pga medecinen, i guess...
Jag drar mig undan då, jag vill vara ifred när jag är ledsen och gråter.
Vara ifred och skriva av mig det, för jag känner att jag inte kan rensa mig själv om jag inte får vara ifred.
Men samtidigt så känner jag mig så otroligt ensam.
Ensam och eländig, misslyckad.
Jag hatar att tycka synd om mig själv, men just nu måste jag få göra det och inte förtränga mig själv för då vet jag hur det kommer att sluta...
Jag kan inte alltid hålla uppe fasaden och vara stark och det har jag börjat lära mig nu.
Och acceptera att det inte är farligt att blotta sina känslor ibland, fast det är väldigt svårt att gå emot det man alltid har gjort.
Jag är så trött, så trött!
Jag vill bara åka bort, iväg någonstans.
Få själsro och försöka tänka på lite annat.
Bara vara...
Det känns som att jag har slösat bort sommaren med att göra ingenting!!!
Jag vet att det inte är så, för jag har haft en jättebra och härlig sommar även om jag i stort sett bara har vart här hemma i Falun, men det känns verkligen så.
Just nu så ser jag det bara så.
Jag längtar bort till underbara Gotland, som jag förövrigt inte vet om jag kommer få råd att åka till i Augusti och det gör ännu mera ont i mig.
Gotland och medeltidsveckan som kan hela en lite, även om det så är bara för några dagar....
Pengar ska alltid sätta käppar i hjulet.
Jag vet att allt det här inte kommer försvinna iväg bara för att jag flyr bort, men för ett litet tag skulle det kännas bättre, som en slags paus.
Bara glömma det jobbiga för en stund och njuta av livet.
Skita i att oroa mig för precis allt och bara leva livet, det skulle jag verkligen behöva.
Det känns som att jag alltid måste var på min vakt, ha en plan för allting, veta om saker innan dom händer bara för att kunna lösa saker och ting för att alltid vara förberedd.
Jag är trött på det!
Jag vill också kunna vara avslappnad och cool, leva livet lite och njuta av det.
Kunna släppa på tyglarna och bara vara.
Det är det som jag måste och ska lära mig.
Jag skulle kunna skriva hur mycket mer om detta som helst, men huvudet värker massa nu och orden faller inte på plats som dom ska, så jag väljer att avsluta detta inlägg och kanske skriver lite mer senare.
Nu måste jag samla tankarna och det gör jag bäst med att få var kreativ.
Så jag tänker nog skriva några texter el liknande och lyssna på massa "terapi musik"
På återseende!
Det blev för mycket bara och jag måste ha någonstans att göra av det nu och därför får det bli här...
Inte för att det har hänt något speciellt el så, men jag har känt att något har vart på gång i ett para dagar.
Plus att jag är extra känslig nu när jag har mens, så jag har bara väntat på att det skulle brista.
Det är så skönt att gråta ut lite, eftersom jag har så svårt för det.
Eller svårt med känslorna över huvudtaget, mest pga medecinen, i guess...
Jag drar mig undan då, jag vill vara ifred när jag är ledsen och gråter.
Vara ifred och skriva av mig det, för jag känner att jag inte kan rensa mig själv om jag inte får vara ifred.
Men samtidigt så känner jag mig så otroligt ensam.
Ensam och eländig, misslyckad.
Jag hatar att tycka synd om mig själv, men just nu måste jag få göra det och inte förtränga mig själv för då vet jag hur det kommer att sluta...
Jag kan inte alltid hålla uppe fasaden och vara stark och det har jag börjat lära mig nu.
Och acceptera att det inte är farligt att blotta sina känslor ibland, fast det är väldigt svårt att gå emot det man alltid har gjort.
Jag är så trött, så trött!
Jag vill bara åka bort, iväg någonstans.
Få själsro och försöka tänka på lite annat.
Bara vara...
Det känns som att jag har slösat bort sommaren med att göra ingenting!!!
Jag vet att det inte är så, för jag har haft en jättebra och härlig sommar även om jag i stort sett bara har vart här hemma i Falun, men det känns verkligen så.
Just nu så ser jag det bara så.
Jag längtar bort till underbara Gotland, som jag förövrigt inte vet om jag kommer få råd att åka till i Augusti och det gör ännu mera ont i mig.
Gotland och medeltidsveckan som kan hela en lite, även om det så är bara för några dagar....
Pengar ska alltid sätta käppar i hjulet.
Jag vet att allt det här inte kommer försvinna iväg bara för att jag flyr bort, men för ett litet tag skulle det kännas bättre, som en slags paus.
Bara glömma det jobbiga för en stund och njuta av livet.
Skita i att oroa mig för precis allt och bara leva livet, det skulle jag verkligen behöva.
Det känns som att jag alltid måste var på min vakt, ha en plan för allting, veta om saker innan dom händer bara för att kunna lösa saker och ting för att alltid vara förberedd.
Jag är trött på det!
Jag vill också kunna vara avslappnad och cool, leva livet lite och njuta av det.
Kunna släppa på tyglarna och bara vara.
Det är det som jag måste och ska lära mig.
Jag skulle kunna skriva hur mycket mer om detta som helst, men huvudet värker massa nu och orden faller inte på plats som dom ska, så jag väljer att avsluta detta inlägg och kanske skriver lite mer senare.
Nu måste jag samla tankarna och det gör jag bäst med att få var kreativ.
Så jag tänker nog skriva några texter el liknande och lyssna på massa "terapi musik"
På återseende!
Hjärnsplash och rock´n roll
Kan man tänka så hårt så att hjärnan går sönder?
Hur hög musik klarar öron av innan de blir helt kaputt?
Dessa frågor alltså!!!
Varför känner jag mig så ”avstängd” för???
Avskärmad, isolerad....
Okej, jag vet varför.
Jag har tyglat mina monster, men till vilket pris och vad händer om jag inte matar dom längre?
Jag är glad för att dom håller sig i skinnet och inte sparkar och slår mig lika hårt längre, men samtidigt så kan jag inte njuta av livet fullt ut pga dessa ”injektioner” jag dagligen måst ge dom.
Frågan är hur jag ska göra...
Jag vill juh egentligen inte stoppa i mig piller som gör att mina känslor håller sig på en rak tråd, varken över el under,visst man kan ha bättre och sämre dagar, men oftast detta melankoliska tillstånd.
Och samtidigt är jag så otroligt rädd för att hamna där igen i det svarta hållet, där ångesten äter upp mig innefrån och ut om jag inte tar dom...
Ska jag prova en annan sort och tvinga mig igenom dom jävla insättnings symptomen återigen?
Ska jag trappa ner den jag har nu ännu mer, med risk att depressionen blir värre?
Jag har ställt dom här frågorna om och om igen till mig själv och även andra, men det känns som att jag står still just nu..
Fast jag har ju kommit en bit på vägen ändå, då jag iaf gått från 30mg till 20 mg/ dag i dosering på den jag har nu och det känns rätt bra tror jag.
Så jag får väl fundera och grunna lite mer verkar det som, svaret kommer väl förr el senare om
man är envis..
Hur hög musik klarar öron av innan de blir helt kaputt?
Dessa frågor alltså!!!
Varför känner jag mig så ”avstängd” för???
Avskärmad, isolerad....
Okej, jag vet varför.
Jag har tyglat mina monster, men till vilket pris och vad händer om jag inte matar dom längre?
Jag är glad för att dom håller sig i skinnet och inte sparkar och slår mig lika hårt längre, men samtidigt så kan jag inte njuta av livet fullt ut pga dessa ”injektioner” jag dagligen måst ge dom.
Frågan är hur jag ska göra...
Jag vill juh egentligen inte stoppa i mig piller som gör att mina känslor håller sig på en rak tråd, varken över el under,visst man kan ha bättre och sämre dagar, men oftast detta melankoliska tillstånd.
Och samtidigt är jag så otroligt rädd för att hamna där igen i det svarta hållet, där ångesten äter upp mig innefrån och ut om jag inte tar dom...
Ska jag prova en annan sort och tvinga mig igenom dom jävla insättnings symptomen återigen?
Ska jag trappa ner den jag har nu ännu mer, med risk att depressionen blir värre?
Jag har ställt dom här frågorna om och om igen till mig själv och även andra, men det känns som att jag står still just nu..
Fast jag har ju kommit en bit på vägen ändå, då jag iaf gått från 30mg till 20 mg/ dag i dosering på den jag har nu och det känns rätt bra tror jag.
Så jag får väl fundera och grunna lite mer verkar det som, svaret kommer väl förr el senare om
man är envis..
