Att göra sig hörd
Åter en dag med denna EXTREMA tröttheten som slår till och håller i sig med jämna mellanrum, som jag dragits med så länge så länge.
Kan inte tänka, orkar inte, känns som jag är i ett vakum, en glaskupa.
Som om nån skruvat på ett lock på en burk och där inuti är jag.
Detta tryck i huvudet och ilande huvudvärken plus avdomningarna och förrvirringskänslorna, minnesstörningarna och ångesten på det...
Jag vill bara vara, jag vill bara orka, "ha ett normalt liv" en fungerande vardag och orka vara social och umgås med folk, skaffa vänner.
Bli kvitt detta!
Och framför allt få en ordentlig utredning och veta VARFÖR, vad det beror på.
Jag blir bara mer o mer orkeslös och bortappad från mig själv, mitt riktiga jag...
Folk tänker, tycker och uttrycker sig att "ryck upp dig", känn inte efter så mycket.
Dom vet ingenting, inte ett piss, hur det är att vara jag och hur mycket jag verkligen försöker och har försökt.
Att vara en av dom som det inte direkt syns utanpå att man mår som man gör, det är inuti dett sitter.
Att man anses som lat om tex man sover för länge om dagarna eller liknande.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Inte ett piss!
Jag försöker "tvinga" mig själv ut en stund om dagarna och göra någonting, kan vara att bara cykla till affären eller gå ut och gå tex.
Och jag har just i detta ett OTROLIGT stort stöd av min mamma, som stöttar mig och pushar mig till många av dessa saker. Hon är ett enormt stöd och trygghet.
Och jag har egentligen ingen annan än henne just nu som får mig att känna någon slags styrka.
Hon är så mycket mer än bara min mamma. Hon är en vän, ett stöd, en trygghet och en hjälpande ängel.
Jag har absolut ett stakt stöd av hela min familj och pojkvän och det är jag enormt tacksam över, men det är just min mamma som jag står närmast i detta.
Jag har länge haft svårt att släppa ut mina känslor, prata om hur jag egentligen känner när det kommer till mig själv.
Jag känner mig enormt ensam och enormt liten och rädd, skulle jag ge er en visuell bild av mig själv så skulle ni nog se en liten naken, ihopkrupen skakande flicka med tårfyllda ögon...
Men givetvis så har jag också bättre dagar och stunder då det känns lite lättare.
Dessa tillfällen njuter jag så enormt utav och önskar att de varade för alltid!
Jag vet, eller jag tror att allt som händer i våra liv är någonting vi ska lära oss utav och det är så svårt att många gånger se det så och känna varför händer detta mej?
Tiden bara går och går och jag hoppas att jag får svar snart, att det kommer en förändring till det bättre.
Jag vet att ingenting kommer bara man "ropar" på det, utan man måste hjälpa till lite själv också.
Jag önskar mig styrka till detta och att jag kan se klarare, mod till att kunna stå upp för mig själv, bli hörd och tas på allvar. Våga bli vän med mig själv så att jag kan låta andra bli det också.
Kommentarer
Trackback
