Don´t look back at me and stare, but care for me...
Ja det var juh inte direkt igår som ni såg skymten av liv från mig här
och ärligt talat så har det inte vart mycket till liv i mig den senaste tiden...
Har mest sovit och inte orkat gjort mycket annat, har vart extra jobbigt med mitt mående.
och jag håller alla mina tummar för att det inte ska gå ännu mera neråt, men jag försöker rikta in mig åt andra hållet, åt det ljusa...
Känns lite som att jag har fått en smäll i ansiktet och blitt golvad av psyket.
Fast tack och lov så har jag som sagt sovit bort det mesta av det, men några dagar kunde jag inte ens göra det och vart så rastlös och orolig i kroppen...
Har drömt mardrömmar om återfall av panikångesten som slog ut mig totalt för första gången för ett år sen, eller i januari blir det ett år sen.
Jag har inte riktigt vågat tänkt tillbaka på det så mycket förut, men härom dagen så gjorde jag faktist det och det var givetvis jobbigt, men samtidigt så kan man se det från en annan sida...
Men jag är bara så rädd för att hamna där igen, att jag ska få tillbaka den där värken i kroppen, känslan av att jag ska dö (dödsångest) overklighetskänslorna, rädsla för det mesta...
Ska bli skönt att komma till bildterapin på måndag och få måla av sig lite tankar och prata om det.
Har inte vart där nu när jag mått såhär, vilket kanske vart lite dumt det med för jag går ju där för att jag mår dåligt, men grejjen är den att jag inte har orkat tagit mig ut bland folk, har bara stängt in mig...
När man gjort det, stängt in sig ett par dagar (vilket händer mig ganska offta nu för tiden) o sen tar sig ut igen, så känns det väldigt konstigt, som att alla man möter bara ser på en och tycker att man är helt weird.
Ungefär som att man utstrålar " kom inte nära mig för jag är psykist labil och socialt missanpassad och gillar inte människor just nu"
och sannigen är väl att man kanske gör det också, för offtast syns det på en människa om denna är osäker eller så....
Borde väl börja tänka tvärtom, för det man utsrålar får man ofta tillbaka, sinnesstämmnigen lixom smittar av sig omedvetet...
Får börja träna på det, nån som känner likadant som mig?
Min önskan är att kunna bli mer social, umgås med kompisar, gå bland folk och känna mig självsäker, sluta vara så överdrivet osäker och tvivla på mig själv.
Jag ska nå det målet, om det nu även tar lite tid, men då får det göra det.
Jag säger som Björne "Det är bäst att skynda långtsamt". Punkt slut!
Jag borde kanske inte skriva så mycket om mitt mående och så på en offentlig blogg är det kanske många som tänker och tycker och även jag ibland, men samtidigt så känner jag att jag bara måste få skriva av mig och få dela med mig av det...
Jag får ut så mycket av att göra det och det kanske även når ut till folk som känner likadant eller på något liknande sätt som man kan stödja på något vis genom att visa att det finns fler som känner så och att det någonstans finns en väg ut från det...
Jaja, nog tjatat för denna gång. Det är ett fritt land och läs om du vill annars så skit i det om du bara blir irriterad eller måste klaga.
Men samtidigt så tycker jag att det är bra med kritik från båda hållen, men då ska det skötas på ett snyggt sätt och inte vara en massa elakheter och påhopp som många tycks gilla att lägga sin energi på....
Bye Bye for now!
Now, now.. Jag kan inte minnas att jag plitat ner något stötande här. Men å andra sidan vet jag inte riktigt vad som är stötande och elakt(har som du vet svårt att skilja på saker).
Personligen är det intressant att läsa det du skriver, med tanke på hur svårt det är att få tag i dig annars. Så ett litet tecken på liv är alltid uppskattat =)
Och när vi ändå talar om livstecken...where is my letter??
Oh well, ta hand om dig och försök göra så mycket du orakar av saker som får dig att må bra. Då känns det jobbiga lite lättare att ta itu med sen. hugs //your friendly sociopath Jack
Det var givetvis inte riktat till dig, för dina kommentarer tycker jag bara om =)..
Jag pratar rent allmänt bara, för jag vet att det finns såna människor som ägnar sig åt att lämna elaka och stötande kommentarer på andras bloggar och göra livet ännu mer surare för en...
Började på ett brev men det sket sig med det så jag ska ta tag i och göra ett nytt försök, ska även svara på sms:et så att du får min nya adress. Bra att julkortet kom fram ^^
Take care my dear friend!
syrran, det blir vad man gör det till, ärligt! jag vet väl vad jag pratar om o det vet du...tänk tillbax på det där som hände i januari förra året som någe du lärt av, och väx av det, att du åtminstonde är en smula bättre och strakare nu än du var då, du kanske inte ser det men det gör jag!
Och du MÅSTE för bövelen gå på din terapi hur dåligt du än mår., fattar du inte det själv!
sen(o detta menar jag inte med att vara taskig) att du borde vara ifrån Nicke lite oftare, inte vara så beroende av honom, han mår skit han oxå, och då blir det lätt att han drar ner dej i mörkret, eller hur?
bara gör det, (o jag VET att det är svårt men testa) gå upp i tid en morgon o gå ner på stan och träffa nån och fika, antingen mej eller kanske elin, hanna? o bara gå emot allt, visa vem som är strakast, för det är DU och inte din panikångest! visa att du kan! för du kan! jag vet!! du är starkare än du tror! blir det jobbigt är det bara att åka hem, u can do it!
Låt det inte bara vara snack i din blogg om att du ska försöka osv, visa verkstad:) du kan:)
puss o kärkel/syrran
