-Something Aboute Poe-
" Those who dream by day are coqnizant of many things
which escape those who dream only by night."
Texten här ovanför är ett utdrag ur en av Edgar Allan Poes dikter.
En av våra största, poeter genom tiderna.
Det var lite av en slump som jag "upptäckte" honom för första gången.
Jag läste nämligen i en gammal Nemi tidning och där var det ett uppslag om honom.
Jag granskade sidorna väl och blev lite trollbunden av det som stod där och nyfiken på honom.
Jag började fundera vem han egentligen var, som person och författare.
Mest känd är han för sina berättelser om skräck, mystik och sällsamma äventyr.
Det anses också att han bidragit mycket till framväxande science fiction genren.
Men det känns som det finns något mer bakom allt det där publicitet snacket.
Det är lixom något sorgligt över honom, något som känns när man läser det han har skrivit, något som man även kan se i hans ögon på fotografier.
Som om han letar efter något som inte finns där.
Lite som en herrelös hund som söker efter ett hem och trygghet.
Kanske är det saknad man ser i ögonen, saknaden efter Virginia Clemm hans fru och älskade som gick bort i turbekulos 1847 endast 25 år gammal.
Det sägs att många av hans sorgligaste dikter är tillägnad henne och den saknad han måste ha känt.
Dikten Lenore inehåller några rader som man kan tänkas förknippas med Virginias död.
"The sweet Lenore hath "gone before," with Hope, that flew beside,
Leaving thee wild for the dear child that should have been thy bride.
An anthem for the queenliest dead that ever died so young-
A dirge for her the doubly dead in that she died so young."
Inte vet jag med säkerhet vad det är som gör att man känner "något visst" med en del personer (levande som döda) mer än att man kan få såna känslor ibland som om man kände personen i fråga, även om man aldrig ens träffat denna någon gång tidigare..
Edgar Allan Poe har iaf fått mig att känna så, bara av att läsa om honom och se fotografier.
Poe dog tyvärr ganska hastig och smärtsamt men även en mystisk död är det sagt.
Han ska ha hittats den 3:e oktober år 1849 (40 år gammal) på en gata i Baltimore yrandes och med stora smärtor.
Han fördes till sjukhus och dog tidigt på morgonen den 7 oktober.
Poe var aldrig sammanhängande vid medvetande tillräckligt länge för att kunna förklara hur han hamnat i sitt svåra tillstånd.
Det sägs att när poe hittades så var han i klädd kläder som inte var hans egna och att han under natten innan han dog ska upprepade gånger ha ropat namnet "Reynolds"
Hans sista ord enligt vittnen var "Herre, hjälp min arma själ."
Den exakta dödsorsaken är fortfarande ett mysterium, men har tillskrivits alkohol, droger,kolera, rabies, självmord.
Poe led av anfall av depression och vansinne och hade året innan gjort ett försök till självmord.
Ett sorgligt slut för en begåvad man...
Men det slutade inte där egentligen, inte enligt mig.
Jo, det jordliga livet som poet på 1800-talet gjorde det.
Men det som kommer därefter kan man bara föreställa sig tills man själv får uppleva det..
Och enligt mitt lyckliga slut på detta livsödet så återförenades Edgar med sin älskade Virginia på det ställe dit vi kommer först när vi dör, att han mottogs med den största möjliga kärlek man kan uppleva av nära o kära som gått före honom.
Att han blev lycklig igen, saknaden i han ögon försvann och istället så fanns där bara lycka och värme.
Den hemlighetsfulla Poe fann sitt hem igen och när han var fulländad och klar så fick han gå ner på jorden igen, i en annan skepnad, i ett annat liv.
För kanske det är det som det handlar om , att det går runt på något vis.
Att vi ska lära oss och förändras, utvecklas och växa.
Att vi tar med oss något från varje jordliv till det nya.
För att så här i slutet av denna "historia" intala mig själv vissa saker om döden och livet, så lånar jag ett citat från en film
" Don´t be afraid of death, be afraid of the unlived life"
//Mia
Kommentarer
Cattis
tycker han ser ut som en äldre Nicke jag på någe vis
Trackback
