Genom Ljus och mörker
"Where do you start the new things when you don't know how to end the old ones?.."
Jag har inte skrivit något riktigt inlägg här på ett bra tag, jag har tänkt göra det flera gånger men har sedan bara tappat allt som jag tänkt att jag skulle/vilja skriva om.
Handlar mycket om mitt mående...
Och som jag skriver i början på detta "vart ska man börja på nytt när man inte ens vet vart/hur man ska avsluta det som är...
Jag har levt i en "stagnerad" vardag för länge, det känns nästan som att jag börjar tro att det inte finns något annat sätt att leva på.
Hur bryter man någonting som har vart ens verklighet så länge?
Jag vet ju att det gör det, det går ALLTID att bryta sig fri från saker och ting, men jag blir ofta så rädd att jag inte kan klara av det.
Dom där tankarna på att man bara kommer att misslykas...
Jag känner mig ensam och jag är så rädd....
När ska jag sluta vara rädd och oroa mig för typ allt?
Jag har ofta inte någon ork/lust till det mesta längre.
De flesta dagarna går jag helst inte utanför dörren om jag inte måste och måste jag så tar det ofta emot då också.
Kroppen vill bara sova och sova, men huvudet vill annat fast det är inte tillräckligt starkt för att övertala kroppen, eller är det tvärtom?
Och min konstiga värk i kroppen drar ner mig ännu mera, det är som att jag blir avstängd, som jag går in i någon slags dimma, värken går lixom upp i huvudet (förutom huvudvärken) på något vis och jag går på slowmotion..
Så svårt att beskriva det....
Jag vet att det är någoonting som är knas i min kropp, men vad skall man göra när ingen tar en på allvar inom sjukvården, man blir avfärdad som hypokondriker eller hemskickad med antingen värktabletter eller en remiss till typ psyk med en förklaring liknande med att "det sitter i huvudet och inte i kroppen" och man blir tydligen ännu mindre tagen på allvar med sådana här problem när man redan har någon psykisk diagnos....
Jag vet redan att hjärnan/psyket kan hänga ihop med fysiska problem, jag har hör det tusen gånger, men detta började långt innan jag började må dåligt psykist och JAG och endast JAG känner min kropp bäst!
Det kan väl lika gärna vara tvärtom, att det psykiska följer med det fysiska eftersom oron och värken tär jävligt mycket på en också!!!
Jag tänker inte ge mig, men jag måste bara hitta den där styrkan och kicken som kan få igång mig och att fortsätta kämpa för en ordentlig utredning av detta...
Allting står lixom på paus för mig nu och har gjort det i en evighet känns det som.
Jag missar massa saker och framförallt viktiga möten som jag skämms otroligt mycket för att jag inte klarar ta mig iväg på.
Möten som är avgörande.
Och jag måste ta mig iväg, för jag tror att jag inte kan klara det här på egen hand!
Jag vill inte att mitt liv ska stå på paus längre, jag måste hitta fjärrkontrollen och trycka på play igen!
Men det finns faktist även många ljusglimtar mitt i allt detta och i mitt liv och utan dom så skulle jag bara vara en skugga, en tom skugga.
Det är först och främst min familj.
Jag skulle vilja ge er hela världen för att visa er hur mycket ni betyder för mig, att ni älskar mig för mig!
Att ni stöttar och hjälper mig. Ger mig så mycket skratt, kärlek och glädje att jag ler o blir helt varm inombords bara jag tänker på det....
Alla mina djur (fast dom ingår ju i familjen) villkorslös kärlek <3
Musiken, Jag får så mycket genom att lyssna på musik, det kan verkligen locka fram alla sorts känslor och jag får en edorfinkick varje gång jag lyssnar på låtar som styrker mig både genom texterna och musiken.
Att få använda mina kreativa sidor är också någonting som styrker mig...
Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om det som är bra i mitt liv också.
För hur jävligt det än må kännas så finns det som är bra också och jag är glad över att jag ändå kan känna det, för det får mig att inte ge up.
Det är som att se ljuset i tunneln, att det finns det som väger upp det mörka.
//Mia
Kommentarer
Trackback
