Vinterdvala
Värmen fick dem att smällta och bilda små vattendroppar, likt kristallklara tårar på hennes kind.
Snart skulle dem frysa till is, för hennes värme var på flykt.
Hon kände inte den bitande kylan, de isande vindarna som fick hennes bleka hy att skifta till blekblå.
För hon var nu lika kall inuti som vintern själv.
Fastfrusen i tiden, i ett hav av snö.
Ingen såg henne längre, hon var genomskinlig och tiden stod stilla.
Begravd i ett vitt töcken föll hon i dvala och sov.
Dagar blev till veckor och veckor blev till år...
För vintern känns så evig och oändligt som att en halv livsstid går.
Men solen kom åter och våren likaså.
Hon väcktes tillbaka till livet av fågelsång och kvitter, porlande bäckar och smälltande snö.
Värmen kom sakta men säkert och hon hennes hjärta började slå.
Nu fortsätter livet tänkte hon och började gå....
//Mia
Wintersleep
As she faced the sky, the large snowflakes slowly fell on her
The warmth made them melt, and like crystaltears, they formed droplets on her cheek
Soon they would turn to ice, as her warmth was fading
She did not feel the biting cold, the icy winds which turned her skin blue and pale
Because she was now as cold inside as winter itself
Frozen in time, in a sea of snow
No one could see her anymore, she was transparent and the time stood still
Buried in a white haze, she fell asleep
Days turned to weeks and weeks to years
Winter seems eternal and infinite, as if a half lifetime passes
Then the sun returned and with it came spring
She woke into life by birdsong and chirp, flowing streams and the melting snow
The warmth returned slow but still and her heart was beating again
Life continues, she thought, and off she walked
//Jack
sorry, just had to do that^^
väldigt fint skrivet =) hugs //the Jester
