bloggtorka med desigproblem
Förlåt för dålig uppdateing, men jag känner inte för att blogga...
Eller jo det gör jag egentligen, jag känner för att skriva, skriva och berätta så mycket. Mer än bara om mitt mående och liv, om sånt som inspirerar mig, ger mig kraft och att vara flödande i skriveriet, i det jag uttrycker. Jag kan inte förklara!
Men lixom uppdatera flera inlägg om dagen, få ut mina känslor och tankar på ett såntdär poetiskt vis som många som bloggar lyckas så bra med.
Jag blir så trött, för det känns som att jag inte får till det här med att blogga särskilt bra, inte på det sätt som jag vill ha det.
Jag vill komma in i det bättre och jag tänker ge mig f*n på att göra det tids nog också. För det ger så mycket för mig att uttrycka mig i både ord och bilder...
Det största hindret just nu känner jag är blogg designen, jag får verkligen inte till bloggen som jag vill ha det, som jag skulle trivas med den och just nu för tillfället så ser den rent fördjävlig ut jag vet.
Det ända jag är något nöjd med är headern, men det meats andra ser bara rörigt ut...
Jag vill ha den snygg, enkel och ganska stilfull men att den ändå ger en känsla av mig.
Jag sitter hur som helst just nu och kan inte hitta sömnen, är trött och rastlös på samma gång...
Kan vara kaffet som jag drack runt 17:00 tiden som spökar och håller mig vaken i natten.
Men jag tänkte hursom helst, eftersom jag är vaken och känner mig sådär "sömnlös-kreativ" så ska jag nog göra mig ännu ett försök med designen...
Får se hur det går och hur långt tålamodet räcker för det, vem vet det kanske ser ännu rörigare ut efter än vad det gjorde innan ;)
Jag gör ett försök iaf.
Hej Höst!
Så börjar sommaren gå mot sitt slut, eller ja, Augusti räknas väl också till sommarens månader antar jag.
Men personligen så har jag alltid tyckt att hösten börjar i augusti, skolorna startar, det börjar bli mörkare om nätterna och kyligare i luften.
Jag är rätt kluven vad det gäller Höst.
En del av mig tycker att den årstiden är helt fantastisk, man får ta på sig massa mysiga stora, varma tröjor, tända llevand ljus och dricka varm choklad när mörknet tätnar utanför, njuta av den enorma färgprakt som naturen bjuder på och man kan vara ute i skogen och plocka bär och svamp.
Den andra delen av mig, som nog tyvärr väger lite tyngre, känner att det kommer en enorm tunghetskänsla med Hösten.
Man känner av att den långa o mörka vintern närmar sig med stormsteg, bristen på dagsljuset som är så viktigt, skolor och jobb börjar igen, det blir kallt m.m
Fast så är det väl med det mycket i livet, att det finns två sidor av mesta.
Det är nog meningen att det ska vara så, så att saker och ting väger upp varandra för att det ska bli balans på något vis.
Ja vad vet jag, en tanke som slog mig iaf, att det kanske är så...
Min sommar har (förutom mitt dåliga mående och att Viggo gick bort) vart bra, det har vart relativt lugnt och den har för det mesta spenderats på hemmaplan.
Jag har cyklat väldigt mycket och tagit mig ut i solen mer än vanligt och det ser jag som ett framsteg, mycket har jag att tacka min mamma för, som dragit iväg mig på saker och pushat på mig.
Tack mami <3
Sen så har det ju vart så bra sommarväder också och det gör ju det hela mer posetivt också.
Jag är nöjd!
Söndagens prövningar
Söndagen blev en prövning för mitt mående/psyke, lite träning så att säga.
Jag och syrran åkte nämligen till Gävle för att fota oss i en studio där och av en fotograf från Stockholm som fotat oss tidigare
Så med endast 3 timmars sömn för min del (hade svårt att sova natten innan) i bagaget begav vi oss av mot tågstationen...
Oron kom smygandes redan när vi satt oss i väntsalen, men det kändes tryggt att ha syrran vid min sida som var frammåt och glad och fick mig att tänka på lite annat.
Fast sitationen blev inte bättre av att jag fick veta att hon och jag inte skulle sitta brevid varandra på tåget då vi hade olika sittplatser, men jag försökte ändå tänka som så att då får jag träna lite extra.
Dessutom så hade det blivit lite fel, då han som skulle fota oss bokat biljetterna och bokat som så att vi först skulle till uppsala, sen byta tåg där och åka till Gävle, istället för att åka direkt till Gävle från Falun. Men men sånt som händer ibland.
Väl på tåget så satt sig ändå syrran brevid mig för att sitta där till personen som hade platsen brevid mig skulle kliva på, vilket blev i Borlänge då en mamma och en pappa och ett barn hade platserna bakom och brevid mig, men det kändes ganska okej ändå.
Första delen av resan, typ halvägs till Uppsala var lite jobbig då jag kände mig obekväm, illamående och orolig.
Tåget var dessutom fullbokat så det var rätt mycket folk.
Men sen så släppte det lite.
Måste komma ihåg till nästa gång jag reser nånstans att fixa en mp3- spelare el liknande och ha musik i öronen, lättare att "koppla bort" sig lite då.
Väl framme i Uppsala sprang vi iväg för att köpa något att äta för att sen skynda tillbaka till stationen.
Tåget från Uppsala till Gävle var ett sånt där lite mindre och i en vagn kunde man sitta vart man ville så vi satt oss där.
Var jätte lugnt och skönt och lite mer "privat" så då började jag slappna av och "bli mig själv"
Själva fotningen i Gävle gick mycket bättre än sist vi var där (förra sommaren) då jag fick en ångestattack mitt uppe i att jag var insnörd i en korsett och det blev en väldigt jobbig situation.
Men den här gången var jag mycket mer avslappnade och kunde gå in mer i fotningen och jag tror att det bliev en del fina bilder. =)
Vi hade så snygga kläder på oss som vi fick låna där.
Resultat kommer nog här på bloggen när jag får bilderna.
Hemresan gick också bra, snabbt och smidigt direkt från Gävle till Falun.
När jag kom hem stupade jag in i sömnen, som en slagen krigare.
En fartfylld dag, både för kropp och psyke och jag är jätteglad över att jag klarade av det =D
En av bilderna från förra året, då vi var med samma fotograf i studion
Att göra sig hörd
Åter en dag med denna EXTREMA tröttheten som slår till och håller i sig med jämna mellanrum, som jag dragits med så länge så länge.
Kan inte tänka, orkar inte, känns som jag är i ett vakum, en glaskupa.
Som om nån skruvat på ett lock på en burk och där inuti är jag.
Detta tryck i huvudet och ilande huvudvärken plus avdomningarna och förrvirringskänslorna, minnesstörningarna och ångesten på det...
Jag vill bara vara, jag vill bara orka, "ha ett normalt liv" en fungerande vardag och orka vara social och umgås med folk, skaffa vänner.
Bli kvitt detta!
Och framför allt få en ordentlig utredning och veta VARFÖR, vad det beror på.
Jag blir bara mer o mer orkeslös och bortappad från mig själv, mitt riktiga jag...
Folk tänker, tycker och uttrycker sig att "ryck upp dig", känn inte efter så mycket.
Dom vet ingenting, inte ett piss, hur det är att vara jag och hur mycket jag verkligen försöker och har försökt.
Att vara en av dom som det inte direkt syns utanpå att man mår som man gör, det är inuti dett sitter.
Att man anses som lat om tex man sover för länge om dagarna eller liknande.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Men folk som inte själv har vart i ett dåligt mående, vare sig det är fysiskt eller psykist vet inte någonting hur detta känns.
Inte ett piss!
Jag försöker "tvinga" mig själv ut en stund om dagarna och göra någonting, kan vara att bara cykla till affären eller gå ut och gå tex.
Och jag har just i detta ett OTROLIGT stort stöd av min mamma, som stöttar mig och pushar mig till många av dessa saker. Hon är ett enormt stöd och trygghet.
Och jag har egentligen ingen annan än henne just nu som får mig att känna någon slags styrka.
Hon är så mycket mer än bara min mamma. Hon är en vän, ett stöd, en trygghet och en hjälpande ängel.
Jag har absolut ett stakt stöd av hela min familj och pojkvän och det är jag enormt tacksam över, men det är just min mamma som jag står närmast i detta.
Jag har länge haft svårt att släppa ut mina känslor, prata om hur jag egentligen känner när det kommer till mig själv.
Jag känner mig enormt ensam och enormt liten och rädd, skulle jag ge er en visuell bild av mig själv så skulle ni nog se en liten naken, ihopkrupen skakande flicka med tårfyllda ögon...
Men givetvis så har jag också bättre dagar och stunder då det känns lite lättare.
Dessa tillfällen njuter jag så enormt utav och önskar att de varade för alltid!
Jag vet, eller jag tror att allt som händer i våra liv är någonting vi ska lära oss utav och det är så svårt att många gånger se det så och känna varför händer detta mej?
Tiden bara går och går och jag hoppas att jag får svar snart, att det kommer en förändring till det bättre.
Jag vet att ingenting kommer bara man "ropar" på det, utan man måste hjälpa till lite själv också.
Jag önskar mig styrka till detta och att jag kan se klarare, mod till att kunna stå upp för mig själv, bli hörd och tas på allvar. Våga bli vän med mig själv så att jag kan låta andra bli det också.
