...
Undrar hur länge man ska orka att inte orka....
Jag har svårt att somna om nätterna, när jag väl somnar så sover jag och sover föör mycket...
När jag vaknar så sätter det dåliga måeendet igång, jag har inte ork till något, glömmer saker och det mesta känns tomt på något vis.
Blir irriterad och nedstämd, och jag kan förstå att folk tycker att jag snäser och är sur ofta.
Ibland drabbar det dem i min omgivning hur mycket jag än inte vill att det ska göra det
Jag har svårt att ta mig iväg utanför dörren, tex till affären m.m
men det går lättare om jag har sällskap av någon för då kan jag fokusera lite på det istället...
Igår kväll innan jag skulle sova så blev det lite extra jobbigt av någon anledning, då jag låg och tänkte för mycket och känslorna sköljde över mig..
Att ständigt ha känslan av att antingen vara rastlös samtidigt som man inte har någon ork och pga inte få någonting gjort , eller att man är så trött och håglös så att man bara vill sova sig igenom dagarna.
Rädd för morgondagen, rädd för hur allt ska bli.
Jag vill så mycket, speciellt att få må bra, så att jag kan börja njuta av livet till fullo.
Jag vill inte ge upp!
Kroppen vill så mycket, men psyket strejkar och ibland tvärtom.
Det är så svårt att förklara för andra hur detta känns, hur liten och bortglömd man känner sig i detta tillstånd..
Ni kan säga att jag måste försöka, men snälla det är allt jag gör.
Varje dag kämpar jag och försöker, annars vore jag inte här.
Jag har valt att inte skriva så mycket om mitt dåliga mående här längre pga vissa anledningar, men ibland som nu så vill jag ventilera och att ni som undrar ska få veta hur det ligger till.
För jag är trött på att låtsas som att allt är bra, som en solskenshistoria när det inte är det.
Om ni såg mitt inre, så skulle ni se alla öppna sår jag har.
Jag kan bara börja jobba på att plåstra om och vårda dem och hoppas på att dem läker som jag vill, tills det bara återstår ärrvävnad som en påminnelse att man aldrig får glömma att man lär sig något nytt i allt som sker men att man ofta måste gå vidare ifrån det och se framåt....
Undrar hur länge man ska orka att inte orka....
Jag har svårt att somna om nätterna, när jag väl somnar så sover jag och sover föör mycket...
När jag vaknar så sätter det dåliga måeendet igång, jag har inte ork till något, glömmer saker och det mesta känns tomt på något vis.
Blir irriterad och nedstämd, och jag kan förstå att folk tycker att jag snäser och är sur ofta.
Ibland drabbar det dem i min omgivning hur mycket jag än inte vill att det ska göra det
Jag har svårt att ta mig iväg utanför dörren, tex till affären m.m
men det går lättare om jag har sällskap av någon för då kan jag fokusera lite på det istället...
Igår kväll innan jag skulle sova så blev det lite extra jobbigt av någon anledning, då jag låg och tänkte för mycket och känslorna sköljde över mig..
Att ständigt ha känslan av att antingen vara rastlös samtidigt som man inte har någon ork och pga inte få någonting gjort , eller att man är så trött och håglös så att man bara vill sova sig igenom dagarna.
Rädd för morgondagen, rädd för hur allt ska bli.
Jag vill så mycket, speciellt att få må bra, så att jag kan börja njuta av livet till fullo.
Jag vill inte ge upp!
Kroppen vill så mycket, men psyket strejkar och ibland tvärtom.
Det är så svårt att förklara för andra hur detta känns, hur liten och bortglömd man känner sig i detta tillstånd..
Ni kan säga att jag måste försöka, men snälla det är allt jag gör.
Varje dag kämpar jag och försöker, annars vore jag inte här.
Jag har valt att inte skriva så mycket om mitt dåliga mående här längre pga vissa anledningar, men ibland som nu så vill jag ventilera och att ni som undrar ska få veta hur det ligger till.
För jag är trött på att låtsas som att allt är bra, som en solskenshistoria när det inte är det.
Om ni såg mitt inre, så skulle ni se alla öppna sår jag har.
Jag kan bara börja jobba på att plåstra om och vårda dem och hoppas på att dem läker som jag vill, tills det bara återstår ärrvävnad som en påminnelse att man aldrig får glömma att man lär sig något nytt i allt som sker men att man ofta måste gå vidare ifrån det och se framåt....
Kommentarer
Trackback
